Gråtmild

Så fick tårkanalerna jobba i dag också. Hittills har jag varit ganska förvånad över hur denna graviditeten har tett sig, för jag har varit mest arg. Inte så gråtmild som man brukar. Men ibland så slår det till som en smocka mitt i hjärtat och då är man totalt försvarslös. I början av denna andra gravresan så undvek jag medvetet allt som jag visste skulle trycka och slå på känslobarometern. Årets Cancergala som sändes i oktober var en sådan strategisk lämning. Jag tänkte att jag kunde se den i efterhand men jag har fortfarande inte vågat kolla. Jag vet att jag inte skulle lyckas ta mig igenom hela utan att använda upp allt hushållspapper här hemma och vara helt förstörd i en vecka efteråt. Cancer drabbar så många och är så hänsynslös och så orättvis och något som jag är livrädd för. Jag har varit nära cancer några gånger och för inte så länge sedan så uppkom det en anledning till den där dödsångesten som river så. Men jag tänker skriva om just den händelsen i ett annat, eget inlägg längre fram. 

Regina Lund. Vacker kämpe.

Oftast så är det de små, ärliga sakerna i vardagen som gör mig mest gråtmild. Som idag. Ett litet brev på posten. Ett litet hopknåpat brev av saknad, komponerat av en liten kusin till Julian som bor långt borta och som uttrycker sin längtan efter honom. Söta unge.                  

Vi saknar er alla ska ni veta.