4/30/2010

Denna Valborg

I samband med möten, tillställningar och andra sociala sammanhang där andra barn är innvolverade på något sätt, så blir Julians syndrom väldigt påtagligt och när Julian var ny i vår familj, var tillställningar något som jag helst sköt upp, flyttade fram, eller "glömde bort." Kanske för att jag inte var riktigt redo att möta det faktum, att Julians diagnos var högst verklig och ingenting som jag bara hade drömt. Denna valborg, känner jag mig fortfarande som en annorlunda mamma, men en väldigt lyckligt lottad sådan, denna valborg pratar jag vitt och brett om Julians syndrom, och jag gestikulerar med ett stort vitt leende på läpparna medan lilla prinsen hänger med all sin tyngd på min smala höft. Ja, han kan ju inte krypa än, säger jag , som om att det vore fullt naturligt för en ett och ett halvt åring att INTE göra det, jag pausar inte längre när jag pratar för att se hur andra mammor reagerar när jag förklarar hur det ligger till. Deras medlidande blickar studsar bara emot och tillbaka igen, för jag vet att dom inte vet, hur jag har det. Dom kanske tror att det är som jag trodde att det var, innan det hände mig.
Denna valborg, känner jag mig lite som en av dom andra mammorna, fast lite mer magisk.


Förresten;
Vi är fortfarande kvar i Söder och vi njuter för fulla muggar!




1 kommentar:

  1. Det är så vi är-magiska. jag känner igen allt precis. nu är det stolthet som tar över och jag kan garantera att stoltheten är större (eftersom jag har 2 barn utan syndrom).
    Kram Jenny (arvids mamma).

    SvaraRadera