Begränsningar

Min älskling, förlåt, men jag glömmer fortfarande bort ibland. Jag glömmer bort att du har Down syndrom.

Jag gör fortfarande upp planer för dig ibland, min älskade son, storslagna, episka planer inför framtiden, en framtid där inga begränsningar finns. Jag glömmer bort mig själv , målar upp det där som jag drömde om ibland, när du fortfarande låg i min mage och var den lilla personen med förmågornas alla förmågor. Den tiden då jag fortfarande var en helt vanlig mamma, vanlig, fast ovanligt speciell, och du mitt barn var den som gjorde mig ännu mer speciell.

Ibland läser jag om den jag var då, jag läser om dig, du speciella "vanliga" mamma, och jag undrar hur det känns för dig? Du med barnet som har förmågornas alla förmågor. Jag läser artiklar som är skrivna av dig, du förälder till ett barn som kommer att växa upp med all världens förutsättningar, kanske kommer ditt barn att skaffa sig en egen familj så småningom? Ditt barn kommer förmodligen att skaffa sig ett yrke som han/hon förhoppningsvis trivs med, ja, kanske ge dig ett eller flera barnbarn som du trots allt någonstans längre fram längtar så starkt efter, ja, möjligheterna till det finns i alla fall, och där står jag, med mina dimmiga ögon och betraktar dig ifrån en värld som du inte alls känner till, och jag tänker att jag en gång var , precis som du.