Ibland har jag en oförklarlig lust till att vilja veta hur min framtid med Julian egentligen kommer att se ut, mest för att jag vill kunna gestalta honom framför mig i mina drömmars smidda planer, jag vill ju veta vilken riktning dessa planer kan ta. Hur beroende kommer vår familj att vara av andra tillexempel? Det spelar egentligen ingen roll men en del av mig hoppas på det bästa så klart. Jag ser min son framför mig, en son som inte kommer att vara den son som jag en gång drömde om, men minst lika älskad, om inte mer. En välkammad 15-åring med hängiga jeans och tuff märkes-tröja, en nöjd kille som tar bra hand om sig själv och som har ett stort leende på läpparna. En kille som har vänner, en kille som själv brinner för något lika starkt som hans mamma brinner för honom. Jag kommer ihåg när jag undrade om Julian någonsin skulle kunna gå ordentligt, när han låg där och hasade som en liten säl på golvet, jag var så glad och lycklig över att han tog sig framåt, men själv så var han mest frustrerad och arg över att det gick så långsamt. Han tittade upp på mig med en blick som att det var mitt fel att det gick sådär långsamt, hela hans ansiktsuttryck såg ut att säga -Men hjälp mig då, mamma!
-Men det gör inget älskling, sa jag. Det är okej.. det kommer..
Sedan vände jag mig om med ryggen till och grät och Fred fick ta emot och trösta och stryka tårar. Julians blick liksom hängde sig kvar i mig och rotade runt i mitt mammasamvete, även om jag vet att det inte är mitt fel att han har fått en extra kromosom som gör honom långsam så har jag ändå haft dåligt samvete för den där kromosomen.
Ibland funderar jag över hur min framtid med Julian egentligen kommer att se ut? Jag vet ju inte vad han kommer att kunna göra, eller frågan är kanske mer hur han kommer att göra det? Men vet ni vad, jag ska inte tänka på det längre, jag ska inte undra över framtiden mer. Jag ska bara sikta mot stjärnorna. Och hylla varje dag som jag får spendera med min son.
Love,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar