Att se barnet.

Jag bara måste dela med mig av ett underbart citat som någon har myntat på en konferens någon gång. ”Alla människor har rätt till ett underbart barn, men samhället har inte rätt att avgöra vem som är underbar.” Det här citatet är så slående för vad min vardag handlar om. Våra underbara "störda" barn som har fötts till ett liv i missförstånd på grund av sina kommunikationssvårigheter, visst borde vi uppmärksamma dem mer? Visst borde vi lära oss att förstå dem? Kunskap är makt, men den kunskapen är det oftast bara barnets föräldrar som sitter inne med. Precis som med ett ”normalstört” barn så vet såklart föräldrarna bäst, men när ett normaltstört barns föräldrar inte har möjlighet att vara där så kan deras barn själva berätta och kommunicera vad det är som inte är bra. Våra ”störda ”barn kanske inte alltid kan lyckas med det och då tänker jag så här; Vem ska föra Julians talan när inte jag är där? Jag måste alltid se till så att det finns någon i närheten av Julian som förstår honom. Just nu är det Julians resursperson på dagis, Lena, min underbara Lena. Men sedan då? Någon måste följa. Visa. Förklara. Teckna. Vilja. Älska. Mitt barn. Jag hoppas att Julian aldrig någonsin ska behöva bli ensam, stå där själv med missförstådda behov, på grund av bristen på kunskap eller ovilja att lära sig. Men det är det enda jag kan göra. Hoppas.

Love,