Litet brev till alla er som nattar i kväll.

Hur många gånger har inte vi småbarnsföräldrar sagt - Jag skulle ha uppskattat min egentid mer innan jag fick barn? Förmodligen så många gånger att det inte går att räkna. Denna mening är nog min mest frekventa under denna vecka eftersom jag nattar alla kvällar. Fred jobbar sent och kommer hem 20.30. Mina tankar framåt 18 brukar då gå så här; Om jag inte hade behövt natta i kväll så hade jag kunnat cykla träningscykel, god knows I need it efter de där extra lussebullarna i går kväll. Om jag inte hade behövt natta i kväll så hade jag kunnat ta mig en låång och skön varm dusch, eller varför inte bleka bort den där grå utväxten i håret som numera är så anskrämlig att den skrämmer bort folk. Om jag inte hade behövt natta i kväll så skulle jag kunnat gå och leta rätt på borren och äntligen fått upp den där hyllan i vardagsrummet som har stått i garderoben i ett år. Om inte... och jag ska bara. Men nej, det skulle jag visst inte. För just nu så ska jag bara släppa taget om allt det där och bara ligga här i soffan med Julians varma kropp tätt, tätt intill min. Och hans små fingrar ska vara inflätade i mina medan jag sjunger godnatt visan och de tunga och djupa andetagen från hans lilla kropp ska skapa det vackraste kompet i hela världen. Just nu ska jag bara njuta av denna, trots allt, allra bästa stunden på hela dagen. Ingen egentid i världen går upp emot just den här magiska stunden och bara någon som någon gång har blivit förälder kan förstå vad jag menar.



Love,