Inga alarm, inga överraskningar.

EN BLOMMA TILL DIG!!

Härligt!


Jag fick en lååång sovmorgon idag, en stor kopp kaffe i lugn och ro och idag är jag en oförskämt utvilad och ny happy mama! Ni därute vet väl redan hur mycket det betyder att få sin sömn som småbarnsmamma och det finns nog inget som jag uppskattar mer nuförtiden än att få sova. 


Igår så fastnade jag igen. Beväpnad med ett glas vin, min laptop och en varm plats i soffan som jag vägrade att lämna på hela kvällen så fastnade jag i ett livsöde som grep tag så hårt i mig och stannade kvar i mina drömmar i natt. Jag fascinerades av en kvinna med ett livsöde som många av oss skulle gå under inför, jag beundrade henne och jag skäms för att jag myste i hemlighet där jag satt i soffan för att det var hon och inte jag. Jag tror att många av oss gör så, läser hemska saker, tittar på skräckfilm och på något sadistiskt sätt så gottar vi oss i andras olycka, bara för att få känna den där lättnaden att det gäller i allafall inte mig. Inte just nu. Just nu så är jag trygg och varm och lite salongsberusad, inga monster under sängen, inga skilsmässohandlingar på bordet, inga alarm eller överraskningar.  


Denna kvinnas böcker omtalas så här; 


På kort tid gick Gunilla Linn Persson igenom en skilsmässa, drabbades av ett flertal psykoser, fick ett barn med Downs syndrom och blev änka. I den självutlämnande brevromanen *Livstecken* (2001) borrade hon sig djupt ner i mörkret, och tog steget ut i ljuset. I den nya boken *Eskil-riddaren av syrenbärsån* är hon åter inne på krisens domäner.

Jag reagerar lite grann på att media i alla recensioner refererar till Gunillas barn Märta som föddes med Down syndrom som en av hennes stora livskriser. Då Gunilla själv faktiskt  förklarar att det var Märta som "lärde henne vad kärlek var". Visst jag kan ta att det är en sorts kris i början men jag är besviken på att media oftast vill vända allt till något negativt. Så är vi åter tillbaka i vårt gottande av just kriser,  folk vill läsa om dem som har det svårare än dem själva och det utnyttjar media väl, att fördomar och negativa känslor ökar genom denna felaktiga belysning det bryr dem sig inte om. Dem vänder och vrider på positiva citat och får det mesta att bli till livskriser. Jag har själv råkat ut för detta så jag vet att det är så. Tyvärr.



Jag avslutar detta inlägg med Gunilla Linn Perssons egna ord;





Det är intensivt men härligt att leva med ett barn med Down syndrom.  Det krävs tålamod men det är också fullt med kärlek. – Märta har lärt mig på riktigt vad kärlek är. Det är underbart när hon kramas och utbrister: jag ässkar dig, mamma.


LÄNK TILL ARTIKEL



Love,