En sådan här låång vinter så märks det så tydligt att jag bosatte mig långt upp i landet för några år sedan. Först Stockholm några år, och sedan Dalarna, där jag träffade min man och blev kvar. I Söder där jag växte upp så blommar vårblommorna nu och folk har slängt sina jackor över axeln. Jag kan sakna det, särskilt mycket när snön ligger som djupast och minusgraderna drar ner mot -20. Men hade jag inte flyttat hit så hade jag ju inte träffat Fred och jag hade inte haft de underbara och tydliga årstiderna, och den vackra naturen inpå...jag hade inte haft lugnet. Vi blev kvar här för att Freds jobb ligger nära, men under tidens gång så kom det att bli mitt hem, vårt hem. Jag trivs jätte bra här, jag älskar att kunna springa ut en runda i skogen utan att behöva ta mig dit först. Jag kan gå ner och handla i köpcentret efter turen utan att behöva åka bil eller kollektivt. Att jag kan gå till och från förskolan med Julian är guld värt. Och farmor och farfar som ställer upp när det inte går att gå, är guld värda. Men visst saknar jag min familj nere i Blekinge. MYCKET. Jag saknar vardaglig kontakt, att kunna gå och ta en fika med systrarna, jag saknar att kunna sitta och prata pedagogik i flera timmar med mamma utan att någon av oss ens märker att tiden går...
Vi åker ner till Söder ungefär två gånger om året, och det MÄRKS mer och mer hur mycket min familj missar av Julians framsteg och utveckling mellan gångerna. Det känns inte bra att mitt barn är som en främling för sina mor och farföräldrar och kusiner och kusinbarn när vi kommer ner. Inte bra alls. Men nu är det som det är, så nu håller vi tummarna hårt och hoppas på att våren skyndar på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar