3/03/2011

Mycket vill ha mer

Me and my love på promenad i den första vårsolen för lite mer än ett år sedan

Jag läser ett inlägg av Alex Schulman i dag och han skriver att han bestämmer sig för att våren är här, att vårjackan ska på, för nu har han bestämt sig för att det är vår. Jag håller med honom i dag, det är skönt att solen äntligen är här men jag vill ta det ett steg längre. Jag vill ha mer. Jag vill ha bar mark, knoppar som brister, svettpärlor i pannan och osminkat fräscht sommarfejs. Jag vill äta rabarberpaj gjord på egna rabarber från trädgården, jag vill bygga på altanen och rensa rabatt. Nu har jag väntat länge nog på våren så nu tycker jag faktiskt att det är dags. Jag har bestämt mig. Jag gör som Alex Schulman och sätter på mig vårjackan. Även om det så betyder att jag måste ha mitt ullställ under. Efter lite vidare eftertanke och ett kallt vinddrag från fönstret så ångrar jag mig så klart, solen luras och jag vill inte bli förkyld. Men jag har alltid haft dåligt tålamod och jag har alltid haft svårt att nöja mig med lite. Äter jag en semla till fikat tillexempel så kan jag direkt efter intagen bakelse haspla ur mig; - mm, det var gott men tänk vad gott det skulle vara med en till! Eller det här scenariet ; Jag pratar med mannen efter en gemensam shoppingtur  - Ja, du, det var tur att vi passade på att köpa den där mattan som vi behövde så väl, men du vet att vi har varit utan ett skrivbord på kontoret lite väl länge nu va?


Men mitt mest förvånande och ogenomtänkta uttalande enligt mannen var ett uttalande som jag gjorde i ett kärleksrus till min son ett år efter att han hade fötts, ja det här gick ju bra med ett barn med Ds sa jag , han är ju så underbar, men tänk vad gulligt med en liten flicka också! Jag vill adoptera en liten flicka med Ds! Jag vill ha en av varje. Ni kan ju tänka er vad mannen svarade. 


Mycket vill ha mer.


Och så fortsätter det, i all oändlighet, för vi lever i en materiell värld och människan kommer alltid att behöva saker som hon egentligen innerst inne inte behöver. Det tänker jag på nu då jag nöjer mig med dagens långpromenad i solen, tids nog kan jag plocka vitsippor i sommarklänning och då hade det ju varit synd om jag hade glömt bort att leva helt fram tills dess.





Love,

2 kommentarer:

  1. Jag tror det är olika beroende på vem man frågar. Min mamma såg alltid det lilla i livet som betydelsefullt och det har hon överfört till mej. Jag skulle aldrig ha överlevt med fyra barn o knaper ekonomi om jag (vi) skulle jaga prylar istället för att umgås med er barn!
    Njut din sköna promenix,lilla gumman. den som väntar på något gott.... Kram!

    SvaraRadera
  2. så fint skrivet.

    Jag mår som bäst i min husvagn, där har man inget överflöd av saker. Bara det som är nödvändigt.
    Där läggs tiden ner på familjen, barnen, utflykter, bad och fiske.

    Hoppas du har en härlig måndag framför dig

    SvaraRadera