Morgondramatik

Jag spanar efter barnet mitt...;)

Tidig morgon.
Tisse är ute. Fred är på jobbet. Jag kämpar med påklädning av lillen. Han är riktigt piggelin i dag. Att teckna till honom samtidigt som jag klär på honom är en omöjlighet. Det gör inget. Jag hoppar över det i dag. Vi har inte hört något annat än att han hör som han ska just nu och orden hans kommer många och ofta, jag är så stolt över honom, min fina, fina kille. Han har en förmåga att smitta alla runtomkring sig med sin glädje och hade vi alla haft den glädjen över livet som han har, så är jag säker på att världen hade varit en mycket bättre plats. Nu är byxor och tröja på, jag går och letar efter strumpor. Dessa små tygstycken som alltid lyckas försvinna. Denna morgon är det även något annat som har lyckats försvinna, nämligen det finaste jag har, men det vet jag ju inte då, när jag står där och rotar efter strumpor bland klädhögen i lillens rum. Plötsligt så hör jag ett välbekant jamande. Tisse kommer och stryker sig hårt mot mina ben. Något säger mig att det är inte är som det ska. Tisse var ju ute. Hur kan han ha kommit in? Någon måste ha öppnat ytterdörren. Hjärtat stannar. Jag gör en snabbkoll i huset, helt tomt. Ingen Julian. Ytterdörren står på glänt, jag lyssnar efter bilar, snälla, låt inte grannen som kör så snabbt komma körandes nu. Jag hinner tänka många tankar på denna korta stund, hur långt kan han ha kommit? Jag kommer ut på bron, ingen Julian. Jag springer vidare. Där ser jag honom, min lilla barfota kille med ruffsigt hår och äventyrslysten blick, han står mitt på vägen med sikte på grannens uppfart som alltid verkar locka honom när han får välja att gå själv. Älskade unge, jag lyfter upp och kramar om. Då var det dags för oss att börja komma ihåg att ALLTID låsa ytterdörren från och med nu.




Love,