Jag är mamma, jag hinner inte vara smart

Visst blir man avsevärt trögare efter att man har blivit mamma?

Man har liksom inte tid att gå och tänka ut några smarta citat längre. Som förr, när man kunde gå och dra benen efter sig och klura på meningen med livet en hel dag, eller droppa smarta filmrepliker titt som tätt i olika konversationer. Jag gör ett försök i bland till att se någon film med substans, men jag kommer bara halvvägs, sedan sover jag, jag minns knappast några tuffa repliker, jag minns för fasiken inte ens något av filmen jag just har sett. Att hinna läsa ut en hel bok någon gång kan du ju bara glömma, än mindre att hinna skriva ner något själv, för precis när du kommit på den där jättesmarta meningen som faktiskt kommer att förändra världen, ja då är det en väldigt krävande liten arbetsgivare i din närhet som pockar och noterar att din 10 minuters rast faktiskt är slut. Succsessivt så hjärntvättas vi mammor in i zombiemode, trots att alla våra arbetsuppgifter måste gå i 190 ifall vi ska hinna med allt som ska göras under dagen. Hur går denna "konspiration" då till?

Jo, efter att vi har fått barn så befinner vi oss i den där välkända "bubblan", vi mammor har alla befunnit oss där, på olika sätt. Vi blir ett med barnet och vi knyter an till detta magiska lilla underverk som det ju faktiskt är. Du kommer från och med nu och för alltid göra allt som står i din makt för att ditt magiska lilla underverk ska må bra och du kommer för alltid att sätta dig själv i andra hand från och med nu. Och du kommer aldrig att ifrågasätta ditt beteende. Det är som det ska vara. 

Kan du amma? Ja, då gör du det, och du får dåligt samvete om du inte kan. För amma, det ska vi göra, det är bäst för barnet. Vi går runt som hålögda, urtankade robotar, alltid redo att dra fram ett av våra bröst vid minsta gnyende från det magiska lilla underverket. Vad detta gör med våra hjärnor, ja det vet alla ni som har ammat. Är vi smarta när vi ammar? Nej. Och så här håller det på, vi blir trögare och trögare och till slut orkar vi inte ens titta åt en bok som är skriven för personer över 11 år. Sorgligt men sant. Kanske gör du en extra ansträngning och plockar upp ditt intresse för litteratur när ditt barn har vuxit upp och börjar förskolan. Du har lite tid för dig själv och du hoppar över städningen en dag. Kanske sitter du där på din kammare och suger glupskt i dig grammatiskt korrekta meningar och välformulerade dikter och får en bitter smak i munnen av hur världen såg ut innan mammaskapet?  Då kanske det är dags för barn nummer två? "Skadan" är redan skedd och du får inte bli för smart om du ska orka med livet som småbarnsmamma några år till...    

Skämt åsido...

Jag är mamma, jag hinner inte vara smart längre.

Men vet ni vad? jag behöver inte vara smart, det är faktiskt rätt skönt att vara trög och lycklig. 

Jag är nöjd på ett sätt som jag aldrig har varit förr. Mitt barn har gett mig ett konstant leende på mina läppar. Kanhända att det är ett goofy leende och kanhända att jag är hjärntvättad, men i såfall av kärlek. Mitt barn, min läromästare, har lärt mig, att den finaste kunskap i livet inte går att läsa sig till. Den finaste kunskapen kan du bara känna i ditt hjärta.

Hjärntvättad. Eller inte.