6/20/2011

När man låter mammarollen kliva åt sidan för att göra plats åt habiliteringen



Vi pratade lite i morse på förskolan om den första tiden med Julian som bebis och hur det kändes för oss att ha främmande människor (habiliteringsteam) som kom till vårt hem regelbundet och "bedömde" vår älskade lilla bebis. Vi kan ju då motvilligt erkänna att vi stod och tryckte bakom gardinerna och vägrade att öppna dörren de första gångerna de ringde på hemma hos oss. Vi låtsades som att de främmande människorna inte fanns och vi viskade till varandra, medan vi höll hårt i lillen - Han ska inte vara annorlunda för att han har ett syndrom. Han ska göra allt det som alla andra gör och han ska inte särbehandlas på något sätt. 


Det tog ett tag innan vi accepterade att för att vår lilla bebis skulle kunna få möjligheten till att göra allt detta, så måste vi ge honom den. Det var nog min svåraste utmaning just då att som mamma kliva ur min mammaroll och se på mitt barn som ett objekt, vilket du är tvungen att göra i habiliteringsammanhang. Det har även varit en nödvändighet för mig att distansera mig just då för att inte "ta åt mig" i träningssituationer där Julian inte har klarat av olika moment eller varit mindre bra på respons. Självklart så försöker jag balansera min mammaroll och min roll som "tränare", och jag hoppas att jag någon gång hittar den perfekta balansen mellan dessa roller, och jag tycker att jag är på god väg!

2 kommentarer:

  1. Ja vi har haft en underbar resa å nu är de skönt att vara hemma.... man känner att man fått ut de man ville å bara vara.

    För August har de gått hur bra som helst också å de är skoj.

    SvaraRadera
  2. Vad kul att höra! och jag tycker fortfarande att August är ett så vackert namn!

    SvaraRadera