8/07/2011

The last of summer


Vem är jag?


Det är mannens sista semesterdag och en regnig sådan. Jag plockar och städar här hemma och tänkte börja föra in de vanliga rutinerna så smått nu när jobb sätter igång. Vi har en osäker höst framför oss med halvering av Julians älskade resurs och en flytt av själva förskolan. Kanske får vi slåss. Vi vet inte än, men det visar sig. Jag förstår NU varför man utbildar sig till personlig assistent åt sitt eget barn, då slipper man ju allt tjafs runt omkring med myndigheter och får själv betalt för att ge sitt barn det allra bästa. Ett drömscenario på många sätt, eller hur? Jag har alltid varit emot att ha mitt eget barn som en verklig arbetsgivare, att tjäna pengar på mitt barns handikapp känns motbjudande på något sätt. Och vart tar min egen självständighet då vägen? Att vara med barnet 24-7 är härligt, att träna enligt Karlstadmodellen är intressant och väldigt givande, absolut. MEN någonstans så måste man ju lyckas vara sin egen person också. Inte bara någons mamma. Ibland ångrar jag, att jag har satt mig in i Julians träning så mycket som jag gjort, för hade jag inte brytt mig, så hade jag inte heller vetat vad han gått miste om. En paradox, jag vet. Men sant. Jag är trött på att känna mig "skyldig" för Julians extra behov. Om jag "roffar"  åt mig åt Julian så blir det ju någon annan som blir utan. Men jag vet ju också att mitt barn behöver, han måste få mer. Alla barn har olika behov. Att mitt barn har ett större sådant, det är dokumenterat. Det står i journalen. Du ser det på honom. En diagnos behöver jag inte slåss för. Men behovet, stödet och habiliteringen är trots det inte alls en självklarhet.
Tyvärr.

Jag kanske ska försöka blunda lite mer? Och lämna plats åt annat.


Denna höst ska jag försöka hitta tillbaka mig själv igen. De senaste två åren har jag ägnat den mesta tiden åt att hitta svar, fakta och komma till ro med min nya situation. Jag har lärt mig allt det jag behövde veta för att kunna hantera mitt nya härliga liv som det faktiskt är. Jag har lärt mig mycket nytt som jag aldrig trodde att jag skulle lära mig. Jag har fått ett helt nytt språk, jag kan tala med tecken, vilket jag aldrig trodde att jag skulle. Men framförallt så har jag en UNDERBAR prins vid min sida, det har jag alltid haft. Jag har bara haft lite mer att göra och tänka på, utöver det.

Prinsen är stor nu. Vi har börjat lära känna varandra "på riktigt" och det är underbart! Han är så fin, han är verkligen magisk. Han har ett gott hjärta och han gör mig på så gott humör varje dag. Han är värd allt huvudbry som hans lilla extra ger mig, varenda rynka, varenda sömnlösa natt, och mer därtill. För honom så ska jag lära mig att "roffa". Jag ska bli en bulldozer, en besvärlig pain in the ass. Jag ska bli hans krigarprinsessa. ♡

Jag är redo att möta hösten. Bring it on.










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar