Vi skulle egentligen ha tagit tåget tidigt i morse och påbörjat en lång resa ner till min familj i Blekinge. Det är nämligen den årliga sommarfesten just nu och många släktingar på min mammas sida, och Julians kusiner och deras föräldrar med respektive, träffas och leker, äter och snackar. Det är såklart en superchans att få träffa alla som saknas oss resten av året och en resa som vi längtar efter att få göra varje sommar. Men med småbarn kan man inte alltid planera resor och i natt så satt vi uppe och vaggade vårt lilla guld som hade feber och var ledsen, rosslig i halsen och gnällig. Resan ställdes in i sista minut. Vårt mottot är ändå alltid att vi försöker att inte befinna oss på platser mindre roliga att vara på, med en febrig liten. Det vill säga på ett tåg till exempel.
I dag vaknade vi sömndruckna upp till en solig dag och guldet som höll oss vakna i natt visade inte många spår av "förkylningen" som han så plötsligt hade dragit på sig? Jag undrade om jag hade drömt nattens bravader? Jag förvånas alltid över hur snabbt "förkylningarna" kan dra över precis som jag förvånas över hur länge de kan stanna kvar i bland. Man kan aldrig riktigt veta om det är en långkörare eller en en-natts-feber-dos som man har att göra med. Vi har nästan varje gång en konstant oro över att det ska vara något mer än bara en vanlig förkylning. Hur många gånger har jag inte fått se en förvånad och förvirrad läkare när jag berättar för den samme att Julian varken har haft lunginflammation eller öroninflammation eller halsfluss än. Det har ju Ds barn mest hela tiden får jag sedan veta då, varje gång Jag vet att vi har haft tur med sånt med Julian än så länge och det är vi tacksamma för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar