Om oss särskilda mammor..

Annorlunda

Ni tror att vi är annorlunda än ni.
En annan sort
med extra pedagogisk talang
och oändligt tålamod.
Ni tror att våra kroppar har starkare muskler än era
och behöver mindre sömn.
Att vi är osjälviska och finner det helt naturligt att varken ha behov eller drömmar för egen del.
Men det är inget särskilt med oss
inte alls
det är våra barn som är särskilda.

"Ni är fantastiska" säger ni.
Men vi känner oss inte så.
"Att ni orkar" säger ni också
Men vi orkar inte.
Inte en sekund till orkar vi!
Men det märks inte
för vi orkar inte skrika heller.

"Det där skulle jag aldrig klara av" säger ni också
fast inte av beundran,
eller ens medlidande
Nädå

Tro inte att vi inte märker den lättnadens suck som hörs när ni säger så!
Det ni säger är att ni är glada att ni klarat er
Ni markerar avstånd
särskildhet
avskildhet
avstånd
så långt avstånd

För om vi är en särskild sort, en bättre och starkare sort än ni
så måste vi ju förstå att ni inte kan hjälpa till
eller ens förstå
Ni är ju inga övermänniskor
så av er kan inget krävas,
inte ens bråkdelen av vad som krävs av oss.
Ni sätter oss på piedestal
högt upp
för att slippa se oss
Så kan ni fortsätta med era liv därnere
ifred
ostörda
normala

Vi vill inte ha beundran
eller avstånd
vi vill inte vara särskilda
Vi är som ni
precis som ni
bara tröttare
oändligt mycket tröttare

Hjälp!

"Författare okänd"