Visst börjar det dra ihop sig lite nu?

Vi läser inte längre om grilltips i aftonbladets bilaga. Eller hur?
Vi matas inte heller längre med bilder på den bästa sommar-bikinin i modereportagen. Vi skyndar oss inte heller ut och köper den samme för dyra pengar. Nej, det känns inte alls lika aktuellt längre, nu när den faktiskt reas ut för halva priset. I stället har bikinin byts ut mot jeans och cardigans på flickor som ser frusna ut. Bruna höga must have-kängor. Rött läppstift. Mörka, dunkla höstfärger. Allt detta är tyvärr säkra kort på att sommarens avslut är nära.
Men jag vägrar! Jag är inte redo än!!

Detta var tankar jag tänkte i kväll då jag spatserade över den nyklippta gräsmattan. Då hände det, spiken i kistan. Jag fick jag syn på kanske det säkraste tecknet av dem alla; gula höstlöv. De låg bakom lekstugan. Runt vinbärsbuskarna. Vid förrådet. Under trädgårdsmöblerna. Överallt. Plötsligt var dem bara där. Dessa löv som vittnar om sommarens avslut lyckas alltid visa sig alldeles för fort. För visst hinner man konstigt nog aldrig allt det där som man skulle hinna, under semestern? Trots min vetskap om ett slut så håller jag hårt fast vid det sista av sommaren genom att nästan maniskt utnyttja de sista soltimmarna till max.
-Ohh, stanna bilen! ropar jag till den skräckslagne mannen när vi är på väg till stranden.
- Där kommer en glipa mellan molnen, fortsätter jag, jag tar handduken och lägger mig här vid vägkanten en liten stund bara, säger jag halvägs ut ur bilen.
Mannen tittar på mig med förvirrad blick. -Men kära du, vi är ju på väg till stranden, du kan få ligga på din handduk hur mycket du vill när vi väl är där.
-Ja , men solen kanske gått i moln då, säger jag med trotsig stämma. Kanske detta är min sista chans innan hösten kommer!