Tack Anna! För att du gav mig ett större perspektiv i kväll.

  
Tillbaka, efter en omtumlande resa med Anna Starck.
Hon fick mig att tänka över hur vi värderar vi våra liv. Vilka prestationer som räknas egentligen? Och vilka prestationer som är viktigast? Dem små? Eller dem stora? Dom som syns? Eller dem som betyder mest?

Anna sitter i rullstol med okänd diagnos, hon har en massa andra problem också, och hon vet att hon blir sämre och sämre år för år, hela tiden. Ändå skrattar hon. Skämtar med oss i publiken, berättar entusiastiskt om sin tröga mage som gör att hon bara kan äta en gång om dagen. Eller när hon hoppade fallskärm. Hur hon fick någon att sy en specialdräkt till henne, eftersom hon inte kunde ha den som fanns pga sitt funktionshinder. Hur hon alltid var den, som var den, som var obekväm och ställde tysta krav på sin omgivning. Hur hennes syskon som små fick lära sig att hjälpa henne, hur dem alltid kom i skymundan, glömdes bort mitt bland Annas spasmer, mediciner och sjukhusbesök. Hur Annas syskon den hårda vägen fick lära sig att värdera livet. En fin gåva kan tyckas, men säkert en jättejobbig börda som litet barn.

De ord som starkast etsar sig fast i mitt minne, är Annas ord som sades fulla med längtan, någon gång i mitten av föreläsningen; - Ni kan hoppa och springa. Det kan inte jag.
Jag såg hur hon ansträngde sig för att inte visa sig berörd, men hennes paus och hennes blick ner i golvet, sa allt. Hennes största sorg i livet , var att hon inte kunde göra den för oss lilla ansträngningen som behövs för att gå, den ansträngningen som dem flesta av oss alltid tar för givet.

Helt plötsligt så sätts allt i ett större perspektiv.  Det spelar faktiskt ingen större roll att Julian har vaknat tidigt hela veckan och gjort mig så himla trött. Ingen roll alls.


Tack Anna!