I början med Buddha ♥

Nu har vi levt med det vackraste vi har i tre år och en månad och varje dag är ett nytt äventyr för oss alla. Att bli mamma är stort, och det är ännu större att plötsligt även befinna sig i landet annorlunda. Dem första månaderna med dig var fyllda med saknad och en del tårar. Men hur kunde vi veta då hur perfekt du egentligen var? Kärleken tog över. Det var en rosa, fluffig, varm och pirrig kärlek, en kärlek större än någonting annat. 

Allt började med ett plus på stickan och ett bombattentat

Dessa foton togs på mig samma dag som jag fick ett plus på stickan. Jag kommer ihåg hur trött och illamående jag var. Jag bodde hos min lillasyster i Malmö där jag gjorde min praktik och samma natt som jag ringde till pappa Fred och berättade om att ett hjärta till slog inne i mig, så var jag och min syster med om ett bombattentat. Vi vaknade klockan 4 på morgonen av att ytterdörren var bortsprängd och det låg murbruk nedanför våra fötter. Allt var svart och det sprang folk i sina pyjamasar och skrek efter hjälp i trapphuset. 

Jag hade sovit närmast hallen och efter tryckvågen så låg jag alldeles, alldeles stilla, och bara funderade på om jag verkligen fortfarande levde. Det var en dov, tung smäll och jag minns att jag i samma ögonblick som bomben gick av tänkte att nu dör jag, nu är jag på väg över. 

Men jag överlevde och behöll dig och åkte hem och flyttade ihop med din pappa, där i hans lilla etta i Leksand smidde vi planer tillsammans för oss alla tre.

Här började det synas att jag lånade ut min kropp till dig i 9 månader. Jag kommer ihåg att jag strök mig över magen ofta och att jag pratade med dig på nätterna när jag inte kunde sova.

Jag var pigg och glad efter de tre första månaderna av illamående, jag längtade så efter att få träffa dig. Jag gick färdigt min utbildning och vi flyttade till en trea som låg närmare BB. 

Du vinkade till oss, eller gjorde tecknet för perfekt? den första gången vi fick se dig, redan i magen visade du din personlighet för oss. Du hickade ofta efter maten, precis som nu, och hela min mage hoppade...

Jag började inreda ditt rum, du fick ditt första kramdjur som vi köpte på Ikea. Du drog den i armarna och kastade runt den i benen, den är sliten nu, men den tröstar dig fortfarande på natten i bland.

Jag målade tavlor medan jag väntade på dig. Jag målade blommor. Blommor som slog ut.

Och så kom snön och kylan. Vi gick långa promenader längs sjön och in igen och drack varm choklad i soffan och tinade våra röda näsor framför något tv program. Du lurade mig ofta genom att ge mig täta sammandragningar när jag försökte vila.

Och så plötsligt så var du här. Mitt lilla blåbär. Jag fick inte hålla dig förrän efter flera timmar, men när du väl landade i min famn så blev jag så förälskad i dig direkt. 

Jag kommer ihåg att jag tittade på dig, ofta och länge och jag försökte klura ut vem du var. Men jag kunde inte placera dina ansiktsdrag. Redan från början visste jag att du var ett speciellt barn.

Vi tog hem dig, bekantade oss, du sov mest, men jag var klarvaken hela tiden. Jag kunde inte förstå att något så vackert kunde vara mitt alldeles egna. Jag skrev små historier om dig, berättade sagor för dig, gjorde planer för allt jag skulle lära dig. Nu var det du och jag mot världen.

Våren kom. Snön smälte. Det blev någon sorts vardag att gå hemma med dig. Vi hade fullt upp med att lära känna varandra. Vid sidan om det så hade jag fullt upp med alla nya kontakter. Det var lite skrämmande i början med alla dessa främlingar, som nu har blivit en naturlig del av vårt liv.

Vi bodde i våra pyjamasar. Jag fotade oss två, hela tiden. Jag ville dokumentera. ALLT. Inte en endaste min från dig ville jag missa. Vem var du? Min dator är fortfarande full av bilder på dig och mig från den våren. 

Vi reste och introducerade dig för din familj på din mammas sida, du fick bli älskad och buren av dina små kusiner i söder. 

När vi kom hem började Pappa och jag lära oss teckenspråk, gå på vår första föräldraträff, och sakta men säkert så började det bli naturligt att tala om för folk som vi inte kände att du hade Down Syndrom och att vi var stolta över det. 

Du fick din första tand. Efter det började det gå fort. Mycket började hända med din utveckling och du visade upp massor av talanger. Du fick fortsätta att vara frisk och hålet i ditt hjärta växte igen, medan hålet i mitt fylldes med lycka. Jag var så stolt över dig! Jag är fortfarande stolt över dig, jag vet att du kommer att fortsätta att överraska mig varje dag med allt nytt du lär dig. Jag ser fram emot alla år som vi har ihop, allt kul som vi ska göra tillsammans. Mamma hejar på dig, min älskade lilla Buddha, du lär mig varje dag. ♥