Om att vara två

Så tänkte jag skriva lite om det här med att vara två. Att vara två i vardagen. Att vara två i soffan i väntrummet på habiliteringen. Att vara två bland vällingspill och under sömnlösa nätter. Att vara två bland glammiga inbjudningskort som läggs på hög längst in i de bortglömda drömmarna och dammtussarna byrålåda. ( När rensade jag den sist förresten? Ingen aning) Nej, jag vet. Jag lovade mig själv att inte bli sådan. Jag skulle för allt i världen inte byta ut mina höga pumps mot några praktiska, bekväma lågskor när jag blev "mama". Men jag skulle ju inte heller gå på regelbundna möten på habiliteringen med krav på bekväma skor. Eller hur? Jag skulle inte ha en anslagstavla full av lappar på central plats i köket om hur jag bäst "tränar" fundamentala saker med mitt barn. Herregud, jag skulle ju inte ens sluta sminka mig till vardags. Jag skulle inte ha någon bister verklighet som stannade upp allt det där som jag hade på gång. För bister skulle personen som jag var då sannerligen ha kallat denna vardag. Skulle någon ha berättat för mig då, att jag i framtiden skulle ha en bajshög på mitt vardagsrumsgolv när blöjan skulle bytas ut mot regelbundna toalettbesök så skulle jag förmodligen ogenerat ha spytt. Enligt mig så skulle jag som nybliven mama, engagera mig mig åt självutveckling, endast som mama kan man hitta sig själv, tänkte jag, och mitt barn skulle vara lättavvänt, lätthanterat, lättuppfostrat och lätt att lära. Mitt första, lätta barn.

Så blev det ju inte riktigt.

Men när jag insåg det, så insåg jag ju även att det fanns en man med i denna pjäs som jag uppenbarligen hade fått huvudrollen i.

Så plötsligt står han där. Min man. Bland kärlek och sorg möts våra blickar med olika uppsåt. Att vara två mitt i stormens öga kan tära eller stärka. Det viktiga är att man hittar tillbaka till varandra igen. (Det senare läste jag någonstans i någon relationsbok.)

Vi lever och vi lär. Vi hatar och vi älskar. Vi försöker respektera varandra så gott det går även om det ibland är svårt att överhuvudtaget ens se varandra. Så tar vi plötsligt ett impulsivt beslut, vi tar barnvakt och går ut och äter Indiskt på ett sjabbigt litet hak, det känns bra för att det är lugn stämning där inne, trots helg. Jag tittar in i ett par trötta ögon. En man som säger sig ha åldrats mer än han egentligen skulle. Det spelar ingen roll för mig, säger jag, det viktiga är att du är där för mig, för oss. Mina listor har ändrats, kraven har omprioriterats, behovet av stöd ökat, förväntningarna minskat, men ögonblicken har stärkts. Det vackra i det lilla har blivit min värld, och din. I alla fall här, på detta lilla hak med maträtter så stora att de faller över tallrikarna. Det stinker curry överallt, vi dricker vin för att snabbt hitta tillbaka till varandra igen då vi vet att vi måste hem i tid. Mitt läppstift lämnar ett märke på mitt vinglas och jag minns svunna tider, vad liten jag var då, tänker jag och ler brett för mig själv.