6/09/2012

Orden strömmar ur din mun.


Något som slår mig med häpnad varje dag, just nu, är din långa, ståtliga, men bleka rygg, när du vänder dig bort från mig och ska leka själv med dina bilar. Du är så stor nu. Du hittar på egna lekar utan mig, det har du iofs alltid gjort, men just nu så börjar jag urskilja handlingar i dessa lekar som du tar dig för. Du pratar. Du pratar hela tiden. Orden strömmar ur din mun. För fullt. Det ligger en historia i ditt tänk. Du har ett eget tycke, en egen smak. En personlighet som charmar mig och alla andra vi möter.. Ja, det är något speciellt med dig. Det har jag alltid sagt. I takt med din ålder så växer även din speciella förmåga att visa känslor, att vara i nuet, att stryka mig över håret och titta mig djupt in i ögonen och säga, maamma, sådär drömmande som bara du kan. Just de speciella stunderna får mig alltid att stanna upp och tänka tillbaka; på då när du låg där, alldeles ny och naken och rosa och enligt mig väldigt främmande. Då, när jag var alldeles ny på mitt område som mamma till ett "annorlunda" barn och jag undrade hur jag någonsin skulle klara av att ta hand om dig? Jag visste inte vem du var, då.. Allt kändes så främmande, framförallt du, min älskade, som jag trodde skulle bli min ifrån dag ett. Men det blev du inte, du blev en diagnos, ett syndrom. En fördom. En tanke. En känsla. Inte alls det barn som jag väntande mig.

Men Gud, vad jag älskar dig nu.

Folk skriver om sin speciella kärlek till sina barn...jag småler bara då, inte för att jag ser ner på deras fina kärlek, nej då, inte alls, ALL kärlek är vacker. Men just JAG fick erfara kärleken som prövas, den kärlek som vi inte vet om vi klarar av. Inte förrän vi är där. Då, när vi måste klara av. Det är dock inte kärleken i sig som är jobbig. Det är allt runtomkring, det är en helt ny värld därute, som lär oss nya saker, men som även stänger ner en hel del möjligheter, om vi inte känner för att kämpa mot ett samhälle som INTE är så självklart som vi trodde att det var. Det är jobbigt ibland men vi måste tänka såhär;

Vi håller vår fana högt i blåsvädret, vi vackra mammor och pappor. För vi klarar det. Vi var valda att klara det och vi tänker inte ge upp!


6 kommentarer:

  1. Mamma till E9 juni 2012 15:06

    När vi fick diagnosen på E på bb tänkte jag att jag nog kommer att tänka just så här någon dag. I nästa tanke kändes det så avlägset.. Men jag kan inte annat än hålla med dig. Jag är så otroligt stolt över E, vi har ett barn som verkligen är speciellt och lär oss övriga i familjen att se livet på ett annat sätt. Tänk att tanken kunde komma så snabbt ändå, att just jag är utvald att ta hand om detta underbara barn.

    SvaraRadera
  2. Min kära lilla" Emmele", jag blir tårögd när jag när jag läser dina inlägg. Du tillhör nu en värld som jag inte kan dela med dig bara lyssna in och försöka förstå. Det jag har förstått idag är att det även var en sorg för mig när han föddes.Men just då såg jag bara din sorg och ville avlasta den. Som mamma vill man skydda sina barn från all smärta men livet ville annorlunda och vi kan bara följa med. Julian är det underbaraste barnbarn man kan tänka sig och han ger även mig massor av erfarenheter som jag delar med mig av i mina föräldragrupper. Han är mitt hjärta jag får älska på avstånd. Kram mamma

    SvaraRadera
  3. Blir så trött på tekniken! Vissa glömmer att logga ur:(

    SvaraRadera
  4. Mamma; Det är det som är meningen! och det är jättebra att du kan föra vidare ett "tänk" på oss föräldrar på den andra sidan in i din värld också! <3 Love you!

    SvaraRadera
  5. Jättefin och bra blogg, du borde skriva en bok, du formulerar dig så fint. Din son är så fin.

    Caroline

    SvaraRadera
  6. Tack fina! Ja, du, jag har en halvfärdig bok ;) Ska bara få tummen ur...;)

    SvaraRadera