Och så plötsligt. De plirande sneda ögonen. Just där framför mig i folksamlingen, lite högre än midjehöjd upp. Jag skulle bara gå och handla en snabbis men ville inte låta detta tillfälle gå mig förbi.
Vad är det som gör att en mamma tar mod till sig och går fram till en helt främmande kvinna på stan och frågar om pojken som går bredvid kvinnan, har Down syndrom? Vad är det för inre kraft som styr den egentligen blyga mamma till att göra just detta? Jo, ett svältfött behov av att få träffa en pojke som är någorlunda lik mammans egna pojke.
Att mamman fick ett varmt välkomnande av den främmande kvinnan som var mormor till den andra pojken med ds betydde allt i detta sammanhang. Att mamman fick en kram av pojken när hon skulle gå, betydde mer. En underbar pojke som visste precis vad det hela handlade om. En pojke som hälsade artigt på oss alla med en handutsträckning. Han åt glass, han gillade datorer, han satte sig ner på en bänk när det blev för drygt att bara stå och vänta på att vi vuxna skulle prata färdigt. Precis som vilken tolvåring som helst.
Dessa möten i vardagen är så okomplicerade, men ändå så speciella.
Så lätta, men ändå så svårtillgängliga. Så väldigt magiska när de väl händer.
Ni andra modiga mammor och pappor, ni vet.
När vi kom hem igen så fick jag en tatuering av min älskade Julian: En zebra som han valde ut alldeles själv bland femkronors-tatueringarna på loppisen nedanför vårt hus. Att zebran är den enda grupp av vilda hästdjur som inte räknas som utrotningshotade, får bli en sorglig notis i sammanhanget, då våra barn med Down syndrom i allra högsta grad är utrotningshotade som det ser ut nu.
Är det verkligen så konstigt då? När vi redan innan det blivit ett barn kan ta reda på olika fel. Tror du inte, i ärlighetens namn, att de flesta av oss ändå vill ha friska barn? Hur ledsen blir man inte som förälder då man får besked om att det är fel på ens barn, önskar vi verkligen föra den sorgen vidare? Sen att vi älskar dessa barn så att det värker i hela kroppen, när vi väl fått dem, är kanske inte så konstigt. Att de nu är utrotningshotade kanske bara gör dem än mer speciella och vi kanske skall sträcka än lite mer på ryggen när vi har dem vid vår sida..
SvaraRaderaVet du att man blir så ledsen av att veta att ens barn inte är önskvärt. Du har säkert rätt, du anonyma person, till viss del men det är nog inte hela sanningen.. Jag känner verkligen igen ditt vemod, Emily, även då jag inte har träffat dig. Men våra barn räknas och de skänker oss sån lycka!
SvaraRadera