Mirakel

Jag fascineras av det oväntade. När det inte alls blir som man har tänkt sig i livet. Det finns många exempel på sådana tillfällen, men vid förlossningar kanske allra flest? Jag ramlade in på Bob Hanssons blogg idag och jag läste hans senaste inlägg om födseln som inte ALLS blev som de hade tänkt sig. Det började med att jag skummade genom texten men så fastnade jag. Rubriken på inlägget fick mig först att tänka att Bob kanske hade fått ett "annorlunda" barn precis som jag fick och det var den som fick mig att läsa vidare. När jag någonstans i texten förstod att så var inte fallet så blev jag på ett konstigt sätt besviken, men så läste jag vidare och tänkte att det faktiskt inte spelar någon roll om ett barn föds som ett avvikande foster eller inte, varje förlossning är unik och varje förlossning blir nästan aldrig som man har tänkt sig att den skulle bli. Det spelar ingen roll hur mycket man än förbereder sig. Du kan aldrig känna dig så utlämnad som under en förlossning. Aldrig så ensam. Aldrig så stark. Aldrig så utan kontroll. Det är fascinerande på något sätt. Hur livet jobbar.

Att få läsa om en förlossning ur en pappas synvinkel, en nykläckt pappa, tagen direkt från BB som står och skriver sitt inlägg från sjukhusets rökruta på sin mobil känns så naket, ärligt och modernt, allt på samma gång och jag läser om Bobs rädsla över framtiden och han gråter för sitt barns skull; "eftersom jag anar, att han fötts till en värld så full av inte bara vägspärrar, utan långt mer subtila spärrar. Såna som kommer vilja hindra honom från att busa, gråta, skratta och vara sig. Som vi alla har kränkts kommer också han, ibland i största välmening, kränkas. Och plötsligt ville jag beväpna mig. Sätta upp en vägsärr där inte en enda jävel som har något som annat än tillåtande att skulle komma förbi. För den här lilla jäkeln är ett mirakel."

Vi har alla föräldrar känt den där samma rädslan över framtiden; över ondskan i världen som kanske kommer att stjäla något viktigt från våra oskyldiga barn. Inte minst vi föräldrar som fick barn med det lilla extra, åh, hur vi känner den där ondskan varje dag, ibland extra mycket, och det gör extra ont i oss då. Hur ska vi lyckas värja oss?

Jag måste säga att jag tycker att det är extra bra när papporna ger sin synvinkel på ett av livets mirakel. Alla dessa mammabloggar och  mammor som rapporterar direkt från sina sjukhussängar, kanske till och med filmar och kör en dagens med sjukhusrocken och knästrumporna på. Visst, det kan också vara läckert, men hur ser våra pappor på livets omvälvande ögonblick egentligen? Vad är det som förenar en mammas och en pappas känslor ? Var möts vi? Jo, i kärleken. Oavsett om förlossningen eller barnet för den delen, blev som den/det skulle, så finns kärleken alltid där och den är oftast precis lika stark, oavsett om du är en mamma eller pappa. Det är viktigt att komma ihåg.

Jag tänker instämma och avsluta med några ord från Bobs inlägg som manar till eftertänksamhet och insikt  hos oss alla; " Må jag tänka på det, varje gång jag träffar mitt eget mirakel, eller för den delen något av de andra 9 miljarder tvåbenta mirakel på den här jorden. Må jag inte kränka dem genom nyckfulla gränser. Låt oss inte inte kränka dem genom att upprepa de nej vi själv fått höra. Inte genom att inte lyssna eller något negativt prat om allt vi inte gillar, istället för att påminna oss, om hur fantastiskt det är att plira med ögonen - som om det faktiskt inte fanns något annat väsentligt att ta hänsyn till på jorden, än kärlek."

Mitt mirakel