7/24/2012

Platt fall



Så vad hände i Söndags då? 

Jo.

Jag kände ett större behov av att springa än vanligt, motionslustan har inte varit på topp den senaste veckan, den byts ju på något underligt sätt ut mot det stora kakfatet och tv-soffan några gånger i månaden då och då, så jag hade/har lite att ta igen om man säger så. 

Löparskorna knöts fortare än vanligt, min kompanjon kopplades i farten och så gav vi oss av. 
Vi brukar värma upp lite på vägen till löparbanan, stretch och annat men i Söndags sprang vi hela vägen dit. Vovvens öron fladdrade i vinden och han vände sig om för ögonkontakt med mig medan jag ökade farten. I dag är vi på topp , tänkte jag medan jag klappade honom. Han älskar att springa med mig och jag brukar hålla honom lös och låta honom springa bredvid mig längs löparbanan. Då kan han nosa och kissa i buskarna och sedan springa tillbaka och hälsa på mig på banan igen. Det funkar bra. 

I Söndags så lekte vi och han sprang mot mig som för att heja på mig -Kom igen då mamma! Fortare!  för att sedan vika av igen, och springa in i buskarna. Han är väl kamouflerad där inne men jag vet med säkerhet att han inte sticker av när jag springer, jag brukar bara öka farten och då kommer han efter mig. 

Efter någon runda så hade det gått lite längre tid än vanligt för honom att komma och hälsa, så jag ökade farten samtidigt som jag ropade på honom. Plötsligt så kommer han med världens fart mot mig (från sidan, bakifrån) som han brukar, bara det att jag inte hann se honom denna gång, jag försöker väja och tar satts för att hoppa över muskelpaketet men parerar fel och rammas av Mr Speedy i ca 50 km i timmen. Jag flyger en meter upp i luften, landar med en smäll på bakhuvudet, ryggen och nacken och jag kan höra benen i käken krasa när jag landar med världens duns. Jag kommer ihåg att jag hann tänka att detta är ju världens onödigaste grej samtidigt som jag var på väg ner för att sedan komma på att jag faktiskt inte hade sett en enda själ på vägen hit...

Väl liggandes så var jag rädd för att röra mig då jag förstod att jag hade fått en hjärnskakning av den smällen. Jag kunde notera att min mobil låg en halvmeter bort och sträckte mig mot den. Båda armbågarna var uppskrapade upp till halva armen och började nu svida med allt grus i såren. Jag tittade omkring mig, helt dött. Vilken tur att jag inte svimmade av helt, tänkte jag. Groggy lyckas jag ändå få upp mobilen och ringa till mannen som får komma och hämta upp mig med bilen. Under hela denna tiden så sitter min kompanjon tätt vid min sida, okopplad. Han hade lätt kunnat sticka men fattade nog att jag slagit mig rejält.

Så nu är det vila som gäller för denna mamman, som fortfarande är yr och har ont i huvudet och nacken och är trött. Tack till farmor och farfar som snabbt kunde ställa upp och ta lillen.  

På fredag rullar iaf tåget iväg mot en härlig vecka i Karlskrona! så tills dess ska jag vara med i gamet igen!


Ps; Om någon har tips på kurering av hjärnskakning skriv gärna de här under!






Passande hjälm? (bildkälla)

Jag funderade ett tag på bära hjälm på mina löparrundor framöver, men kom på att det kanske skulle vara lite i överkant....Om jag dock skulle skaffa en brainbox så skulle det vara den ovan ;) 



1 kommentar:

  1. Mamma till E24 juli 2012 13:51

    Din stackare! Har hört att det blir bättre ju mer still man är, så det är bara plocka fram kakfatet igen och parkera dig i soffan ;) Skämt å Sifo, men vilken tur att du kunde få hjälp med lilleman.

    Hoppas dy kryar på dig snabbt!

    SvaraRadera