När min Julian föddes så letade jag bland alla bloggar jag kunde komma åt efter någon som hade det värre än mig. För att få någon sorts tröst. Jag hittade barn som var döende av cancer, jag hittade föräldrar som hade fötts med grav cp-skada men som ändå klarade av föräldralivet. Jag frågade min mamma om hennes kusins barn som inte kunde kommunicera. Hur funkade det? Egentligen? Hur gör man? Någonstans mitt i all misär så lever hoppet, så starkt. Jag frågar mig själv, om och om igen, Vad får en människa att aldrig ge upp? Något inom mig svarar att ett tidigare liv har lärt oss att leva. Att någonting har lärt oss att veta. Att vi vill inte ge upp. Aldrig någonsin. Vi vill leva vårt liv här på jorden, bland alla andra, friska eller inte friska, förstående eller inte förstående. Vi vill alla vara. En del av allt.
Jag läste ett blogginlägg ikväll, ett inlägg gjort av en mamma som vet att hon snart ska dö av cancer;
Hon skriver;
"Två dagar i Kolmården är bokade och betalda. Vad är ett gäng trötta elefanter och luggslitna giraffer värda om man
vet att man ska dö snart? Kanske någon tänker. Det ska jag tala om. Hur
mycket som helst. En dröm, en flykt, en annan verklighet och ett
äventyr. Glömska, glädje och nu."
Lova mig att göra desamma.
Lovar :-)
SvaraRadera