Jag tänker aldrig sluta försöka.

När min Julian föddes så letade jag bland alla bloggar jag kunde komma åt efter någon som hade det värre än mig. För att få någon sorts tröst. Jag hittade barn som var döende av cancer, jag hittade föräldrar som hade fötts med grav cp-skada men som ändå klarade av föräldralivet. Jag frågade min mamma om hennes kusins barn som inte kunde kommunicera. Hur funkade det? Egentligen? Hur gör man? Någonstans mitt i all misär så lever hoppet, så starkt. Jag frågar mig själv, om och om igen, Vad får en människa att aldrig ge upp? Något inom mig svarar att ett tidigare liv har lärt oss att leva. Att någonting har lärt oss att veta. Att vi vill inte ge upp. Aldrig någonsin. Vi vill leva vårt liv här på jorden, bland alla andra, friska eller inte friska, förstående eller inte förstående. Vi vill alla vara. En del av allt. 

Jag läste ett  blogginlägg ikväll, ett inlägg gjort av en mamma som vet att hon snart ska dö av cancer;

Hon skriver;

"Två dagar i Kolmården är bokade och betalda. Vad är ett gäng trötta elefanter och luggslitna giraffer värda om man vet att man ska dö snart? Kanske någon tänker. Det ska jag tala om. Hur mycket som helst. En dröm, en flykt, en annan verklighet och ett äventyr. Glömska, glädje och nu."

Jag har behållet synen på livet som något flyktigt och det tackar jag mitt barn för. Jag lider fortfarande med föräldrar som lider av något, eller deras barn som inte kommer att få stanna på denna jord, jag lider något så fruktansvärt för alla de som måste behöva genomgå lidande på ett eller annat sätt, och jag har lovat mig själv att ALDRIG TA NÅGOT FÖR GIVET. Jag ska försöka att skapa rättvisa där det går och jag ska försöka att aldrig döma någon. Jag är inte mer än människa, men jag lovar dig/er att aldrig sluta försöka.

Lova mig att göra desamma.