8/14/2012

När kärlek gör ont





Vi andades tätt tillsammans, ditt ansikte mot mitt, den sista godnattsagan låg slängd på mattan nedanför sängen. Du hade med din ljusaste, svagaste röst bett mig om en till men gav upp när du förstod att det var på allvar. Nu var det dags att sova. Du låg med din varma arm runt min hals och du tvinnade mitt hår med dina små fingar med alldeles för långa naglar eftersom jag har sådant bry med att klippa dem.

Plötsligt och utan förvarning så kom lavetten från dig. Den rev till ordentligt på kinden och jag svor över de oklippta naglarna och för att jag aldrig har tid över för processen det tar att klippa dem. Snabbt därefter så borrade du ner ditt lilla huvud hårt mot mitt bröst, och dunkade, du tog tag i min arm och bet tag ,hårt, hårt, hårt. -Iiiiiiiiiiinte oooooooova! vrålade du.

Du förvandlades på en sekund till det okontrollerbara monster som jag avskyr.

 
Det är samma monster som kastar saker när han är missförstådd, som inte hittar gränserna utan tar leken alldeles för långt. Samma monster som slänger sig ner i backen och skriker, gråter, eller skrattar, helst allt på en gång, eftersom han inte vet vilken reaktion som förväntas av honom. Det är monstret som jag inte når fram till. Monstret som rymmer iväg utan att stanna, trots att jag säger att jag går ifrån honom. 

Monstret lever och frodas av alla missförstånd, ledsamheter och undertryckta känslor som prinsen samlar på sig och det går inte att stoppa det när prinsen är för trött och inte orkar hålla tillbaka mer. Jag kan inte förklara för monstret att man inte får slåss, för han bara skrattar mig rätt i ansiktet och fortsätter ändå. Han förstår inte. Han har inte kapaciteten till att förstå. Eller, jag har inte kapaciteten eller det rätta verktyget just då till att få honom att förstå.

Visst. Jag är van vid barn som agerar utåt, jag har träffat många, jag har till och med levt nära med ett, men när det är mitt egna barn så kan jag inte hantera det. Jag hinner inte beväpna mig, jag hinner inte stänga av min kärlek när slagen, skriken eller kasten kommer. Istället så vaknar jag dagen efter med fläskläpp, bitmärke i armen, rivsår eller andra skador och känner en viss förvirring över hur jag ska förhålla mig till dessa skador.

Jag älskar såklart prinsen lika mycket trots att kommunikationen ibland brister. Kärlek och tillit till ett barn kan aldrig prövas sönder. Det finns INGET som mitt barn kan göra mot mig för att jag ska vända det ryggen till. INGET.

Men jag måste lära mig att förhålla mig till rollen som jag spelar de gånger mitt barn inte förstår. Jag måse bli ättre på att inte ta hans agerande personligt, för det är inte mitt fel. Jag kan inte alltid tolka mitt barns signaler rätt och jag vet inte alltid vad han behöver, men jag är inte en dålig mamma för det. Jag gör alltid mitt bästa.

Jag tror inte att någon utan barn med "problembeteende" kan förstå det här och jag förväntar mig inte det heller. Jag ville bara skriva av mig eftersom jag behöver reflektera över dessa stunder och över det faktum att jag faktiskt blir slagen av mitt egna älskade barn och vad det gör med mig.




Love,

1 kommentar:

  1. Min normalstörda lilla älskling beter sig faktiskt precis likadant när han inte får som han vill. Han slåss, drar mig i håret, river mig (han avskyr också att få naglarna klippta), får raseriutbrott och vrålar så det förmodligen hörs ända bort till Kina, flinar åt mig när jag för 10:e gången på 10 minuter bestämt säger nej. Han är mitt inne i sitt första trots. Jag talar bestämt om att han inte får slåss och rivas, att han gör mamma illa. Påminner samtidigt mig själv om att det är en utvecklingsfas han måste gå igenom, att det går över -så småningom.
    Vi får härda ut, både du och jag, och alla andra mammor där ute i världen. Hela tiden tänka på alla de mysiga pussarna och kramarna vi får. Dessa ömhetsbetygelser och kärleksförklaringar väger ju trots allt upp för alla avrivna hårtussar, rivmärken och blåmärken.
    Kom ihåg att du är den bästa mamman som ditt barn kunnat få. Ingen annan älskar honom så mycket som du älskar honom. Och det finns ingen annan i hela världen som han älskar så mycket som han älskar dig. Han har bara svårt att visa det ibland.

    SvaraRadera