Diamanten i mitt livs pärlhalsband

Så har då ännu en Lördag passerat och lämnat oss med både solkyssta kinder, svårborttvättade blåbärsfläckar på fingrarna och träningsvärk i benen efter vandring och löptur som gav efterlängtad energi.

Tiden går alldeles för fort nu. Särskilt på helgerna och särskilt när solen lyser. Det tar ju faktiskt tid att njuta och att vara ledig. Idag så låg vi läänge i sängen på morgonen sedan övergick vi till en lååång frukost som bredde ut sig över hela köksbordet och till viss del även golvet. Det är tur att vi har en levande dammsugare så jag slipper städa så ofta.

Frukosten ackompanjerades av härliga skratt och samtal med vår påhittiga Kung Julian som verkligen besitter talets gåva och det är vi så glada för. Han är väldigt rolig och han skrattar och skämtar mycket med oss. Han säger ofta att han är glad och han kallar mig för älskling och pussas och stryker mig över kinden med hans alldeles, alldeles speciella värme som bara han besitter.

Genom att vara sig själv så får han alla oss andra att hamna längst bak i bussen och lär oss ödmjukt att uppskatta det enkla och uppenbara som ofta glöms bort eller tas för givet och som vi alla behöver påminnas om.

Att leva i nuet. VARJE DAG.

Julian visar oss verkligen det magiska i att leva och det är så värdefullt. Han ser lycka i det mesta. Han gnäller aldrig för småsaker. Han säger numera att han är "tuffing"  och så skrattar han...i situationer där jag håller om honom och tröstar och hönsar så är han numera tydligen "tuffing" . Vem som lärt honom det ordet vet jag inte. Förmodligen hans far. Men det stora i denna åstadkommelse är att han kan sätta ordet i ett sammanhang. Det betyder att han förstår, och det gör han. Mer än vad vi vet. Han har även en förmåga som jag avundar; Han ser alltid något gott i varje människa. Med det skrivet så är han är precis så som vi alla borde vara.

Ju äldre han blir ju mer får vi se av honom och allt det fina han delar. Jag betvivlar att jag förtjänar honom, jag är honom inte värdig. Han är en ängel.

Samtidigt så finns det ingen som kan få alla mina orosmoln att samlas så fort som han, och så all frustration runtomkring allt det som inte funkar, det som borde vara lätt. Är jag rätt människa för att lyckas ro iland alla dessa strider? Jag betvivlar och jag sörjer att det måste vara så svårt och för att jag måste kämpa för självklarheter. Varför? Det känns så orättvist. Det rimmar illa med samhällets visioner. Mitt barn är så lätt att ha att göra med och förtjänar så mycket, att ofta vara den enda att se detta, är svårt.

Jag älskar denna lilla Buddha och jag är glad att han valde mig. Han har lärt mig så mycket om livet. Och jag som trodde att jag visste och hade gjort allt. Han är verkligen en gåva. En stjärna som lyser störst och vackrast, han är aldrig girig utan delar stolt med sig av sin lycka och av sitt sken till alla runtomkring, han är inte bara min, han gör ingen skillnad på folk. Han älskar dem alla. Förtjänat eller inte.

För mig så är han den stora feta 35-karatsstenen i mitt livs pärlhalsband.