Är du ditt funktionshinder eller är du en kapten?

En kapten.

Jag tittade på en intervju med Jonas Helgesson på Efter tio i Måndags som satte sina spår. Det var Per Johansson och Jonas Helgesson som satt i TV soffan och disskuterade om vad som egentligen är normalt. Det var något som Jonas sa i förbifarten som satte sig som en stor gigantisk klistrig post-it-lapp i mitt huvud. Jag har liksom inte kunnat skaka av mig denna mentala påminnelse som jag fick då Jonas berättade om hur han upplevde att folk alltid ifrågasatte hans lycka. För att han lever med en etikett. En Cp-skada.

Jonas berättade att folk runtomkring honom ofta frågar vad han skulle göra om han INTE hade en CP-skada.

Jag blir arg. Varför ska vi alltid fokusera på det vi inte har? Varför kan inte en människa få trivas som den han/hon är, trots att han/hon inte följer normen? Jonas kanske till och med har ett bättre liv än andra just på grund av sin Cp-skada? Har dessa ifrågasättande människor någonsin tänkt i de banorna? Kanske Jonas Cp-skada har gjort Jonas till en otroligt vis och tänkande person som inte låter sina dagar spillas. Kanske Jonas skiter fullständigt i hur det är att leva utan en Cp-skada.. Nu är det som det är. Som Jonas själv säger; "Jag har ett liv och jag gillar mitt liv och jag ska göra det bästa av det liv jag har".

Jag tänker som mamma till ett funktionshindrat barn att min son är sin egna kapten och han styr sin egna skuta. Det är han som bestämmer vart båten ska gå och jag är där och röjer tänkvärda hinder med min pansarbåt framför hans. Min son ska inte hindras. Min son är en människa först och främst och inte sitt funktionshinder. Att min son har samma rättigheter som alla andra och samma chanser till att leva ett liv i lycka det tar jag som en självklarhet. Att människor ska behandla honom med respekt och värdighet, det förväntar jag mig. Att alla inte alltid förstår detta, det ska jag bortse från. Men ibland är det svårt.