12/04/2012

Kung Bore lämnar ingen oberörd





Med frost i sitt skägg och den råa vinden som kappa så uppenbarar sig Kung Vinter i sin släde. Han kör genom vårt lugna, tysta villaområde och lämnar en förlamande vit slöja av vila efter sig. Vi sitter alla inne och äter lussebullar med tända ljus. När vi tillslut vågar oss ut för att göra något fundamentalt som att slänga soporna, så klagar vi på kylan som biter oss i kinderna och så skyndar vi snabbt in igen.




Jag tycker om vintern innan jag har blivit trött på den. Jag vill åka skidor, skridskor, bygga snögubbar och lyktor, allt helst på en gång. Att det sedan istället inte blir något alls spelar mindre roll. Det är känslan av att vilja göra något nytt som väcker mig. Som när man var liten och den där första snön kom som en påminnelse om att julafton var nära, och det där pirriga i magen man kände när man längtade. Nu kan jag se det i min sons ögon. Han pratar om tomten och paket och jag frågar; Vad säger man till tomten när man fått ett paket? - Tack för maten, säger han då och bockar djupt. Han är alltid som sötast när han blandar ihop uttryck som bara han gör. Som när jag får en hostattack vid hans sida och han sympatiskt lägger armen om mig och säger - Prosit mamma..



På Fredag fyller min älskling hela fyra år och på Lördag ska han ha sitt allra första barnkalas och mina ögon tåras mot min vilja när jag tänker på det. På ett sätt så kämpar min älskling med så mycket runtomkring honom som kommer helt gratis till andra. Just därför älskar jag att få sådana här chanser att hylla honom lite extra för den han är och det han gör och få ge honom allt det där som de flesta andra får och lite till.

Det är svårt att förklara. Men jag tror ni förstår .



3 kommentarer:

  1. Ååå förstår dig precis! alla "första gång" är lika viktig för varje barn (och föräldrarna) Första julen, första påsk, första sommar, första möte med snö, första möte med syskon m.m..

    Ha så härlig på lördag!
    *Kram*
    /Maja

    SvaraRadera
  2. Jag vet att det inte kan jämföras, inte ens i närheten, men det är så nära jag kommer. Min son har svår astma och varje gång han springer ikapp med andra barn, hoppar, skuttar och leker tafatt - blir jag alldeles, alldeles varm. Han kämpar liksom lite i motvind på det fysiska planet på grund av pipen i luftvägarna. Jag blir så stolt när han visar att han också kan, fast då i sin egen takt. Och jag blir så ledsen, ledsen ända in i själen, när hans ork inte räcker till och han inte orkar leka klart utan måste sätta sig en stund. Han är min lille hjälte.

    SvaraRadera
  3. Tack Maja!Hoppas allt är bra med er! Stor kram till er alla!

    Anonym; då förstår du vad jag menar med att se barnet kämpa och verkligen försöka och vilja göra som de andra trots andra förutsättningar. Det känns ända in i själen när de lyckas men även när de misslyckas såklart...Kram på dig och din duktiga hjälte!

    SvaraRadera