Människovärdet måste ständigt försvaras



Tv-serien
Torka aldrig tårar utan handskar,
påminner oss om att ständigt försvara människovärdet.


Man borde inte ens få ifrågasätta en annan människas rätt till att vara den han/hon är. Våra funktionshindrade har kommit en bra bit på vägen in i samhället men det är fortfarande långt kvar att gå. Det är alltid fascinerande att följa en minoritets resa när de tar sig framåt i samhället. En grupp människor som jag har följt under en stor del av min uppväxt och som har kommit väldigt långt på bara 15 år, är gruppen homosexuella. I täten går detta årets utvalda svensk; Jonas Gardell och hans vackra men tragiska tv-serie Torka aldrig tårar utan handskar. Denna serie har setts av flera gråtmilda svenskar. Många var där på den tiden men ingen pratade om det. Kanske som för våra institutionsbarn på 70-talet. Deras historier var mörka hemligheter som tystades ner och som skadade både barnen själva och även hela och flera familjer. Det är viktigt att vi pratar om hur det var på den tiden och att vi belyser hur fel det kan bli, så att det aldrig händer igen.

Idag så får minoriteten homosexuella skaffa barn, gifta sig, prata öppet om sin sexualitet, vara med som en liten accepterad del i samhället. Det är inget konstigt längre att framgångsrika människor öppet visar sin homosexualitet i media. En av världens bästa kvinnliga pokerspelare är homosexuell, och tidigare i år kom den första manliga gaypokerstjärnan ut. Det finns homosexuellla människor i nästan alla yrkesgrupper och det är viktigt att de står upp för sin rätt så att fler vågar komma ut.

Detsamma gäller även för alla våra funktionshindrade som lever idag. Vi måste tillåta dem att synas mera. Det finns fortfarande vuxna funktionshindrade i samhället som inte har något tal eller något annat sätt att kommunicera på, på grund av att de inte fick någon habilitering när de var små utan istället gömdes undan av samhället. Detta har satt sina spår i personernas själ och beteende:

Dessa vuxna funktionshindrade äter fortfarande fort med armarna tätt tryckta mot sin kropp, eftersom de på institutionen fick sitta många på rad och äta och inte få så mycket mat om de kom på efterkälken. Tänk. Det var bara trettio år sedan. Vi måste lära oss av historien och aldrig, aldrig mer behandla avvikande människor så här illa i Sverige.

Jag önskar att deras historia också fick komma ut någon gång. Kanske någon kan göra en film om våra institutionsbarn? Kanske intervjua någon som själv var med på den tiden? Kanske du känner någon som växte upp med det här nära? Berätta gärna i kommentarerna nedan.

Jag vill veta.