2/11/2013

Det sociala arvet?


Mannen hade svårt att natta idag. Ofta är det så. Jag har lätt för att natta. Alltid är det så.

Mina rutiner skiljer sig stort från mannens. Jag tänder månen (lampan), läser boken, sjunger, pratar lite, sedan får lillen släcka månen själv, att han klarar av att göra det själv gör honom stark, glad och stolt och han lägger sig nöjd ner på kudden och somnar efter ett tag.

Mannens rutiner är inte så effektiva som mina. Mannen släcker direkt utan bok. Håller armen över lillen. Är tyst. Svarar inte på tilltal. Nu ska vi sova, säger han skarpt så fort lillen frågar något. Lillen blir ledsen. -Maaammmmmmaaaaa! Mamma natta istället! Jag känner stressen krypa på. Ingenting hinner man göra på kvällen...


Varför är det så svårt med jämställdhet i hemmet (på alla olika nivåer)? 

Underbara Clara skriver ett inlägg om hur man tvingar sin partner till att hjälpa till mer i hemmet. Visst, själva inlägget; "Hur man botar en jättebebis" är från år 2011 men debatten har ju alltid funnits och är högaktuell än i dag två år senare. Att vi kvinnor curlar våra män osv.

Det jag inte förstår är varför man ska behöva tvinga någon till att ta tag i det som behövs göras? Om kvinnan ser det, borde inte mannen också se det? Samma med nattningen, om jag klarar av det (jag som aldrig haft tålamod förut), varför skulle inte han klara av det? Vad är det här för konstigt accepterande av mäns tillkortakommande? Varför ska vi kvinnor behöva lära männen hur de ska göra det som behövs göras? Hur sexigt är det liksom?

Vi kvinnor kan ju också vara jättebebisar i hemmet och ha svårt att natta men det skrivs det aldrig om. När det är tvärt om, nej, det är absolut inte okej när kvinnor beter sig som män.

Det viktigaste är nog ändå att det är någorlunda lika och att båda är nöjda med upplägg. Jag tycker att båda ska ta sitt ansvar i hemmet och det är ännu viktigare att båda hjälper till med hemmet när det bor barn med speciella behov där. Det finns tusen saker runt detta barn som behöver rulla smidigt. Att driva familj är inte lätt, det är ett stort projekt och flera aktörer och allas behov spelar roll. Jag tror att vi allt för ofta glömmer att prata om dessa viktiga saker i vardagen och vi borde lägga mer tid på att förmedla till varandra hur vi vill ha det.

Hur har ni det hemma hos er?



1 kommentar:

  1. Hemma hos är det jag som tar det största ansvaret för hem och barn. Dagligen serverar jag fruost, lagar middag, bäddar, plockar upp tvätt, håller ordning på bvc-besök osv. När mannen gjort något, t.ex. torkat av köksbänkarna eller tömt diskmaskinen är han stolt så han nästan spricker över sin "oerhörda" insats och vill ha beröm. Jag undrar ibland hur det skulle se ut om jag skulle göra likadant, komma skuttande och stolt utbrista "Kom och titta! jag har hängt upp tvätten! Visst är jag duktig?"

    SvaraRadera