2/09/2013

Han tänker i bilder, jag tänker i ord.



Lillen på tåget hem från Stockholm igår. Trött, men vid gott mod.

 -Julian stanna i Stockholm, sade han innan vi åkte hem. Han lade sig på golvet utanför studion på Aftonbladet, han vägrade sitta i vagnen, han ville ingenting. Jag försökte muta honom med det bästa han vet. Hamburgare. Det funkade bra. Katastrofen infann sig när vi inte hann stanna till vid McDonalds på vägen tillbaka till T-centralen. Lillen är smart. Det gick inte att lura honom att mackorna på tåget var godare än hamburgare...

När vi kom hem var jag helt slut. Att interagera med allt och alla är otroligt tömmande särskilt när man befinner sig i en stor stad som Stockholm. Lillen hälsar, mycket och gärna, på alla. Han har energi till att alltid vara trevlig och artig. Jag hinner inte alls med i hans tempo.

Det var ändå otroligt mysigt att åka bara han och jag. Vi fick tid tillsammans i en annan miljö. Något som slog mig var att lillen har utvecklats väldigt mycket på senaste tiden. Han pratar i 3-ords-meningar nästan hela tiden. Han gör sig förstådd med folk som han inte känner och han är otroligt modig. Jag är väldigt stolt, dels över honom men även över den trygga grund som jag ändå har lyckats att ge honom trots att jag inte visste någonting alls om Down syndrom när jag fick honom. Jag är så glad att han kom till mig och lärde mig så mycket nytt.

Det är dock nu som våra utmaningar börjar på riktigt. Han har en stark vilja. Han är envis. Han är van vid att få uppmärksamhet och han förstår inte faror. Han tror gott om alla. Han är snabb, lite vild, men otroligt snäll. Jag känner en viss stress inför framtiden, en viss oro inför hans beteende när han känner sig missförstådd. Han slåss och kastar och röjer. Hur ska jag lyckas förklara så han förstår? I de lägen som han inte förstår, hur ska jag lyckas förlika mig med att han kanske aldrig kommer att förstå vissa saker? Vi tänker olika. Han tänker i bilder. Jag tänker i ord.

Visst. Vi har våra stödtecken som hjälp, men de hjälper inte i alla lägen. Inte i de lägen då jag känner att jag inte räcker till för mitt barn. Inte i de lägen då jag känner att jag borde ha pluggat in fler tecken, läst mer. Eller i de lägen då jag är för känslig. Jag bryr mig för mycket. Jag vill så gärna förstå vad han menar. För jag vet ju att han är smart. Han visar det gång på gång. De gånger jag lyckas pejla in hans svårinställda kanal. Jäklar, vad smart han är.

Han har ett visuellt minne. Han kommer ihåg små, små detaljer. Länge. Han drar uppenbara paralleller som jag har missat. Han är en känslobarometer som kan plocka upp minsta lilla missnöje. Du kan inte dölja något. Han hittar dig alltid, var du än är. Kanske hans luktsinne är mer välutvecklat, jag vet inte. Men att han har superkrafter det är jag helt övertygad om.

Älskade barn. 







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar