2/06/2013

Jesusbarnet?



Alltså. Jag hoppas att ni förstår ironin i detta inlägg, men ändå...

Jag börjar ärligt talat fundera på om jag egentligen har närt ett litet Jesusbarn vid mitt bröst. (Förresten gör denna upptäckt mig då till Maria?Vilken otrolig press jag kände helt plötsligt.)
  
Vad är det då som får mig att tro denna besynnerliga sak, undrar ni som läser? Jo, goda vänner, det ska jag berätta för er. 

Vart Julian och jag än går så får Julian oftast folk att må bra och bli glada. Han liksom lyser upp ett helt rum, han vinkar till alla och behandlar alla likadant. Julian är aldrig bitter, vänder alltid andra kinden till, precis som Jesus. På Julians förskola så kan vem som helst tydligt se att Julian är Jesus.

-Kolla! Jag fick ta på Julians hand!

Dessa ord yttrades av en lyrisk 5-åring på Julians avdelning i morse. Julian är verkligen i sitt Jesus-esse där på avdelningen. Det är helt otroligt att se denna lilla vithåriga, späda kille direkt ta täten och så hans lärjungar på en lång rad efter. -Vi spiiinger! ropar Jesus och så springer hela tåget. Vilken makt han har mitt lilla charmtroll, tänker jag, samtidigt som jag håller i mig i Julians fröken för att inte bli nersprungen. Jag oroar mig ändå över hur han lyckas behålla lugnet som tonårsidol i denna smått hysteriska fanklubb. Men han bara ler och glittrar med sina blåa ögon. Han är med sina kompisar igen. Som han har längtat så mycket efter. Han avgudar dom lika mycket som dem avgudar honom, om inte mer. Precis som Jesus med sina lärjungar.

Att mitt barn dessutom känner på sig om någon är sjuk OCH kan hela folk som är ledsna är också starka gemensamma nämnare med Jesus som får mig att fundera ännu mer på om min lille är den gudomliga.

-Backa, säger han med myndig röst när skaran kommer för nära. Och de backar.
När Julian säger backa, då måste man lyssna, förklarar en av fanklubbs-tjejerna myndigt för mig och visar med hela sin hand som stopptecken. 

Jag tror faktiskt att jag fällde en liten tår av kärlek när jag lämnade Jesusbarnet på förskolan idag. Än är inte barnen förstörda. Än är de förståndiga nog att uppskatta och hedra våra olikheter.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra. Hur ska det bli när barnen blir äldre? Hur ska det bli för Jesus när han blir äldre och ska även han bli hängd på korset? Hur ska det bli för Jesus mamma Maria som måste trösta sin son samtidigt som hennes hjärta är krossat?

Jag slår snabbt bort den tanken och försöker njuta av nuet. Tänk om människan kunde få behålla sitt inre barns godhet hela livet? Tänk om människan fick fortsätta att vara genuin och äkta och förmögen att älska sin nästa oavsett utseende och förmågor hela livet ut.

Tänk om. 





2 kommentarer:

  1. Emily du MÅSTE bara ge ut dina texter i bokform, jag skrattar och njuter av att läsa dina funderingar!!!
    Kan andra självupptagna, egotrippade s.k. "författare med noll självinsikt sälja böcker så kan väl du!!!!!!! Du är klockren i dina iakttagelser och ditt sätt att skriva beskrevs så fint av din svenska lärare en gång:du målar en bild med dina ord, Emily!!!
    Framtiden är din att ta :) Puss mamma!

    SvaraRadera