8/01/2013

Den ständiga hetsjakten på vår lilla läromästare

 Ett hopp mot en bättre värld?


Ibland möter jag och min läromästare "förklädda" människor. Dessa människor som ger sken av att ha ett öppet sinne, men som innerst inne är otroligt rädda för det som är annorlunda. Dessa människor förklarar sig högst övertygande för mig men avslöjar sig själva genom att harkla och snubbla på orden - Jag tycker visst att alla människor...är.... lika mycket....värda?

Hur tar man emot en svettig panna och en flackande blick i detta läge? Hur tar man emot de som säger sig stå upp för de som har svårigheter, men som blundar när det verkligen gäller?

Vissa människor försöker vara fördomslösa men lyckas knappt titta mig eller min son i ögonen på grund av deras rädsla för att förlora fotfästet. 

Jag tycker synd om dessa människor. Kanske för att jag själv till en viss del har varit där i okunskapens land, en gång i tiden för länge sedan, i ett mindre vetande. Haft ett mindre vetande om minoriteter. Eller kanske inte ens tänkt tanken på deras existens, trots att de i allra högsta grad är en levande del av vårt samhälle. 

Ett annorlunda barn väcker en rädsla av att förlora kontrollen. Eller hur? Rädslan väcker frågor som: Hur ska jag bete mig? Vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Tänk om jag avslöjar mig själv med att inte vara den fina, fördomslösa person som alla tror att jag är? 

Om människans kontrollbehov handlar om rädsla för det okända eller om det bottnar i något annat låter jag vara oskrivet i detta nu, men själva beteendet går mig på nerverna.

Jag läste en artikel idag som fick mig att undra över denna otroligt osmickrande mänskliga mani. Artikeln fick mig att undra över kontrollbehovet och om det till och med kan vara en av människans svagaste punkter och orsak till att rasen så småningom kommer att utrota sig själv?

Kanske.

Men låt oss börja med att utrota allt det på jorden som hotar vårt egocentriska behov av kontroll, låt oss utrota allt det som på sitt egna försiktiga, naiva och kärleksfulla sätt ifrågasätter människans innersta natur. Låt oss utrota allt det som öppnar dörrar och visar förståelse bortanför gränserna.

Låt oss ta det steget längre och utrota kärleken.

Jag läser nämligen en artikel i Dagens Medicin om forskarna som enligt de själva har gjort stora framsteg.

Ett bestående botemedel mot all sorts cancer, tänker jag genast hoppfullt. Men, nej. Det handlar inte om framsteg som räddar liv. Det handlar om framsteg som tar oss allt närmare det kärlekslösa samhället. 

Det handlar om att ta bort barn som mitt eget.

Igen. 

Jag läser rubriken med obehag i mitt bröst, i denna känslosamma berg och dalbana har jag befunnit mig så många gånger förut.

Rubriken lyder;
Behandling av Downs syndrom kan bli möjlig. 
Efterföljande text fick mig att må illa, det osar illaluktande etisk utrensning, smakar beskt på tungan. "Behandling" av Downs syndrom kan bli möjlig. Vad menar dem, egentligen? Vadå "behandling"? Jag läser vidare, texten förklarar för mig att forskare har lyckats stänga av den extra kromosom som styr Downs syndrom. Det är ett första steg mot "behandling" men innebär etiska dilemman. Dessa etiska dilemman skulle väl knappast tas upp där i denna text, om forskarnas framsteg handlar om att de kommer lyckas skapa bättre medicinska förutsättningar för våra barn, utan dilemmat handlar nog om att folk kanske kommer att motsätta sig en utrotning av en hel minoritet. 

Artikeln avslutar med, för en mamma med ett barn med Downs syndrom, välkända ord av fakta.

"Ett barn av cirka 800 föds med Downs syndrom i Sverige, enligt Socialstyrelsens statistik. Människor med detta syndrom har ofta inlärningssvårigheter och löper större risk att drabbas av bland annat hjärtfel, leukemi och tidig demens."

Och vad gör då människan med denna fakta?

Jo, hon försöker utrota Downs syndrom istället för att lägga pengarna på att öka forskningen kring de medicinska problemen (hjärtfel, leukemi och tidig demens). 

Det är där problemen ligger. Det handlar om medicinska problem. Det handlar om brister i stöd. Det handlar om ökad inkludering, rätten att få leva.

Syndrom och diagnoser kommer alltid att finnas. Kan vi inte lägga våra skattepengar på att utrota okunskap och öka barns förutsättningar istället? 

Olikheter kommer alltid att finnas på något sätt. Utan olikheter så dör samhället ut.

En ökad forskning inom de medicinska områdena och ökad inkludering i samhället för våra barn skulle gagna fler av jordens befolkning då det inte bara är "våra" barn som drabbas. Därmed så skulle ALLA ha nytta av en sådan forskning. 

VEM eller VILKA skulle ha nytta av att barn med Downs syndrom försvinner? 

De fördomsfulla. 
De kalla.
De grannar som klagar på att bo i närheten av ett LSS-boende

De som hatar att förlora kontrollen och som aldrig någonsin skulle kunna förstå eller kunna ha medkännande med ett barn som kräver ett annat sätt att tänka. 

Det skulle bli en mycket kallare och en mer oförstående värld utan olikheter. En värld endast för de som följer normen. Vi måste fråga oss själva om vi vill leva i ett sådant samhälle.

Ett samhälle utan äkta kärlek eller förståelse? 


-Upp i himlen mamma!!

Som tur är så har vi i vår familj har inga tilläggshandikapp alls hos vår lilla prins. Han både ser och hör bättre än vad både jag och hans pappa gör tillsammans. Än så länge. Kanske kommer det tillstöta något medicinskt handikapp eller någon tilläggsdiagnos i framtiden hos prinsen.

Kanske inte. 

Garantierna finns aldrig där för något barn. Syndrom eller inte. Med garantier skulle livet vara väldigt tråkigt att leva. Eller hur? 

Självfallet vill vi bota alla medicinska besvär som kan uppstå för vår egna lilla prins och alla i hans situation men vi vill inte "bota" eller ta bort vårt barn. 

Vi älskar honom för den han är. 

Vi älskar honom nog lite extra mycket just på grund av att han har Downs syndrom. 



3 kommentarer:

  1. Att läsa detta ger en tro på livet! Tro på att det finns vettiga människor, där du enligt mig utgör ett utmärkt exempel. Vilket sunt, positivt och underbart förhållningssätt du har. Jag håller med dig till fullo. Vad vore världen utan olikheter? Jag tvivlar på att det finns många barn som besitter en större charm och en större perslighet än Er Julian. Jag kan ge mig den på att han både berikar och kommer att berika många medmänniskors tillvaro. Kanon bra text, kommer fortsätta läsa din blogg! Frida Löfgren

    SvaraRadera
  2. Det är alltid ett sant nöje att läsa dina så oerhört kloka, sunda och intelligenta tankar!! Du formulerar dig dessutom så pricksäkert. Mycket imponerande och bildande! Önskar att fler resonerade som du, åtminstonde i alla fall läste dina inlägg.

    Med tanke på inlägget ovan kan jag glädjande nog konstatera att vi aldrig kommer att kunna utrota olikheter. Alla förvärvavas ju som bekant inte under fosterlivet, merparten uppstår under livetsgång - och de gör ingen skillnad på vem man är. Politiker, företagsledare eller medlem av Kungahuset. Till slut får vi snällt acceptera att de är en del av livet och fokusera våra krafter på att uppskatta dem, se människor för dem vi är och skapa en värld för alla. Det är inte bara den enklaste vägen. Det finns ingen annan.

    Tack för din oerhört kloka röst!!

    SvaraRadera
  3. Tusen tack för era vackra kommentarer!

    SvaraRadera