11/14/2013

Ett barn till med Downs syndrom är varmt välkommet



Vår lilla solstråle. 


Veckorna går väldigt snabbt denna andra graviditet. Det är redan vecka 17 +4. Jag har fullt upp hemma, blir trött redan 18.00 på kvällen, men sover oroligt på natten av olika skäl. Jag längtar efter rutinultraljudet om två veckor för att få bf och för att kunna få se att allt är okej. Självklart så har jag inte gjort ett KUB-test och då får man inte heller se sin lilla goding förrän på rutinultraljudet i V 18-19. Uppmaningen från sjukvården känns som ren och skär utpressning; Gör ditt KUB-test så får du ett tidigt ultraljud på köpet. Vilket man ju gärna vill ha sådär i början när allt är väldigt abstrakt. Många gravida tar KUB-testet för att få det där tidiga ultraljudet, de vill se och veta att det verkligen ligger en bebis där inne och på köpet så kanske de får en förhöjd sannolikhet för kromosomavvikelse slängd i knäet. Ett resultat som de förmodligen inte ens har tänkt igenom ordentligt. Utan kunskap och information så kan det nog vara rätt skrämmande för dessa stackars mammor och pappor. 

Idag har jag gjort en intervju till följd av att Socialstyrelsen nästa vecka släpper sin årliga rapport om utvecklingen av KUB-tester. Den brukar visa att fler och fler landsting erbjuder KUB-tester till blivande mammor. Aborterna ökar till följd av detta men antalet barn som föds med Downs syndrom är detsamma. Att aborterna ökar är förmodligen ett resultat av att de spontanaborter som annars skulle ske inte hinner bli av innan mamman får göra sitt val att ta bort. Ett val som hon sedan ska behöva ha på sitt samvete resten av livet. Onödigt och väldigt sorgligt. 

Jag måste erkänna att jag har lekt med tanken om att få ännu ett barn med Downs syndrom, trots att risken eller kanske chansen, är väldigt låg för att få ett andra barn med specialbegåvning. Jag skulle inte ha något emot det. Jag menar vilka föräldrar skulle vara bättre lämpade än vi? Ett tag önskade jag faktiskt innerligt att få vara den där procenten där det faktiskt händer. Jag menar hur förbereder man sig för och hur tar man hand om ett "normalstört" barn? Där är vi nybörjare. ;) 



2 kommentarer:

  1. Ja du... Var glad att Julian är äldst. Det är ju Jonatan också. De har fått lov att göra sin alldeles egna resa utan att bli jämförda a med äldre syskon. Det kommer att bli lika fantastiskt med nr 2. Ni behöver inte göra något annorlunda, det som är bra för våra specialälsklingar är nämligen bra för ett normalstört barn...
    Jag måste erkänna att jag nog gläds mycket mer åt Jonatans framsteg än Julias, på det sättet att hon har en helt annan utgångspunkt i livet. Jonatan började vid foten av berget, hon halvvägs upp.. Sedan har jag två barn i varsin ände, en downis och ett 'snille' i extremskalan åt andra hållet. Hon brås inte på sin mor där... ;-) Det blir liksom ingen skillnad mer än att allt går mycket fortare. På gott och ont.

    SvaraRadera
  2. Ja. Ibland har jag känt att det är bra att J är äldst, ibland har jag tänkt att han skulle haft någon äldre som kunde visa och vara draghjälp. Men det har varit bra att inte ha behövt jämföra precis som du säger.

    :) Funderade ett tag på om det var ett "snille" även i min mage, då de säger att om man mår väldigt illa i grav så är det en väldigt smart unge ;) Jag tror att alla våra syskon till Ds-barn blir otroligt smarta på ett väldigt medvetet sätt,att få denna tidiga lärdom i livet gör dem nog lite extra kloka. Tänk ändå så länge man själv gick och inte fattade nånting av hur livet funkade. :) Kram!

    SvaraRadera