Yummy bear-tröstar när man är sjuk

Varför står det en kaffekopp på det lilla, lilla leksaksbordet i Julians rum undrar ni? Jo, det är för att denna gemytliga lilla, lilla plats är min arbetsplats för dagen, förstår ni. Datorn bredvid kaffet och sedan set to go! Ni behöver inte undra längre, det finns en anledning till varför jag väljer detta lilla , lilla leksaksbord att ställa mitt kaffe på och varför jag väljer denna lilla, lilla stol att sitta på, för bekvämare har jag ju suttit i mina dar. Men Julian kan se mig från sin spjälsäng när jag sitter här, han är nämligen sjuk och då går hela världen under om han inte har sin mamma någonstans inom räckhåll. Han vill inte sova , han vill inte äta..han bara gråter och gråter och är febrig. Mitt hjärta krossas om och om igen, när han kräks, när han tittar hjälplöst på mig med sina simmiga, feberglansiga ögon . När han är så täppt att luften inte räcker till när han försöker andas sådär genom näsan som vi har lärt honom, eftersom munnen ska vara stängd. Barn med Downs har en tendens att låta munnen "hänga" annars, men käkmuskeln kan tränas upp och barnet kan lyckas hålla munnen stängd. Skönhetspettiteser, jag vet, men varför inte försöka? Idag uppmuntrar jag honom i hans elände, så gott det går, där ifrån min lilla, lilla arbetsplats, och med tårar i ögonen försöker jag koncentrera mig på att jobba. -Du är ju tuff kille, säger jag med peppande röst, samtidigt som jag klickar fram Gummibär på Utube ännu en gång, för precis som när han var liten så lyckas favoritlåten med den neongröna björnen överglänsa igen, den lyckas trolla bort alla feber-jobbiga känslor som får honom så olycklig. Synd bara att den inte har samma effekt på mig.

love,