Är mitt barn inte önskat här?

Jag glädjer mig så för den nya generationens funktionshindrade som klarar av att bo själva, de är duktiga skådespelare, de syns i reklamfilmer, dem sköter sina jobb oklanderligt men framförallt så har dem lärt sig att kommunicera med oss runt omkring, så att vi förstår dem! Våra medborgare med Down syndrom tex har längre medellivslängd nu än förut, är generellt friskare och är underbara läromästare och tillgångar för oss i våra stressade och högst materiella liv. En stilla undran bara; Varför har vi lagt ner så mycket tid och resurser på att få våra barn att bli högst fungerande och bidragande samhällsmedborgare, för att sedan plocka bort dem helt? Jag funderar över hur det kommer att se ut i framtiden? Vi har kommit så otroligt långt på bara 20 år, för 20 år sedan så sattes våra funktionshindrade barn på institutioner och föräldrarna blev därmed tvingade att leva resterande liv med ångest och gigantiska ärr i sina hjärtan på grund av dessa hemska beslut, som dessutom togs av någon utomstående. Våra barn har med hjälp av flera eldsjälar under åren äntligen fått en möjlighet till att fungera och bli inkluderade i samhället. Folk runtomkring dem har jobbat hårt, barnen själva har jobbat hårt och så tackar vi dem alla genom att abortera bort foster med kromosomförändringar? I Danmark har antalet personer med Down syndrom sjunkit drastiskt, vill vi ha det så i Sverige? Varför går vi med på detta? Det kostar pengar för landstingen att ta dessa kub-tester, varför lägger vi inte dem pengarna på föräldrautbildning och habilitering för oss som har fått ett barn med funktionshinder istället? Eller rekreationscenter, så vi orkar uppfostra våra barn så som vi vill men kanske inte alltid hinner eller orkar. Vi älskar våra barn så otroligt mycket och vi vill gärna kunna få visa det också, det är frustrerande att aldrig kunna få fokusera på just den kärleken på grund av alla hinder som står i vägen. När sedan ett samhälle väljer att statuera exempel på ett sådant förnedrande sätt för oss föräldrar genom att ta bort våra barn för att de inte passar in, så kan jag inte göra något annat än att gråta. Det är som att säga till oss föräldrar att all vår kärlek till våra barn inte är något värt. För våra barn är barn som samhället väljer bort.






Love,