För ett tag sedan så tog jag med en av mina funderingar angående Julians framtid till en annan ds-mamma som har en äldre pojke som går i vanlig skolklass. Jag frågade henne om hennes pojke någon gång kom till henne och var ledsen över att han tillexempel inte alls sprang lika fort som de andra eleverna i hans klass. Då gav hon mig ett sådant underbart svar; - Vet du vad? Han själv tycker att han är bäst på allt ändå, och fast att han alltid kommer sist på 60 meter så går han ändå runt och säger att han har vunnit. Och hans underbara inställning smittar av sig på de andra eleverna och gör så att alla alltid står vid sidan om och hejar på honom när han springer. Detta härliga svar gav mig lite att fundera över. Behandlar vi föräldrar med funktionshindrade barn, våra barn på ett annorlunda sätt? Peppar vi dem mer och ger dem ett starkare självförtroende än vad vi gör med våra normalstörda barn? Eller är det så enkelt som att våra funktionshindrade barn helt sonika inte ens bryr sig om att tävla eller mäta vem som är starkast, snabbast eller snyggast? Borde inte vi normalstörda i så fall lära oss något av detta beteende? Varför har vi normalstörda i Sverige så svårt att säga att vi är bra? Visst finns det undantag men människan har som bäst självförtroende under sina första levnadsår här på jorden. Slutar hon då sen helt sonika att vara bra på saker när hon blir äldre? Nej, hon bara slutar att säga att hon är bra på saker. Jag såg en del av ett norskt debattprogram på tv idag, det satt en man med i panelen och han berättade att människan egentligen inte har några begränsningar alls förutom de inlärda mentala begränsningarna. Vi har alla möjligheter här i Sverige att göra vad vi vill, men vi tar inte chanserna när de kommer till oss. Vi följer slaviskt den väl etablerade jantelagen. - Nej, men varför skulle lilla jag? Jag som inte kan någonting. Härmed uppmanar jag alla att sluta att säga att dom inte kan! Var bäst istället! Var en vinnare! Trots att du vet att du just förlorat.
Love,
Känner igen det där.. på nåt vis.. ;)
SvaraRaderaHej! Vilken underbar liten kille ni verkar ha, så söt! =) Vad kul att du hittade till min blogg. Det är härligt att läsa dina inlägg, känns som att vi lite annorlunda mammor går runt och bär på samma funderingar och bekymmer. Jag ses gärna när ni kommer till Karlskrona om vi är hemma då. Vi kommer ju från Ängelholm så vi är där och hälsar på en hel del och framförallt kring jul och nyår. Vi kan ju höras av när det närmar sig!
SvaraRaderaKram Evelina
Fint skrivet!
SvaraRaderaJo jag tror nog ibland att jag peppar felix mer än mina andra barn, så där lite omedvetet.... Tänker på att felix blir så arg när lillebror springer förbi honom, han blir tokarg, stannar och skriker och det gör så ont i mitt hjärta :( Därför försöker jag nog omedvetet att heja på och försöka hjälpa felix för att han inte ska blir ledsen...
kram
Anne; ;) Du inspirerar!
SvaraRaderaMaxelina; Tack! Hoppas vi hittar en lucka, jag tycker definitivt att vi ska höras av och ta en fika när det närmar sig! Skulle vara så kul att träffa din lille! :) Kram!
Ylvisen; Tack söta du! Ja,jag förstår det där med skrikandet och frustrationen när det inte går lika fort som för andra, Julian är likadan.
Kramar på dig och din felix o lillebror också ;)
Barn med funktionshinder är olika, och deras föräldrar också. Jag tror inte alla själva greppar att de "är annorlunda" inte heller tror jag att alla föräldrar peppar sina barn extra.
SvaraRaderaDäremot vet jag att jag som förälder har stor makt att antingen visa honom att han är bäst på sitt sätt eller att han är avvikande och inte hör hemma.
Det är sant det du säher Linda! Vi föräldrar har den största makten så klart, och det är super viktigt att vi peppar våra barn, funktionshinder eller inte!
SvaraRaderaKram!