Här och nu.

Ibland önskar jag alla ett barn med Down syndrom.

Ja, jag vet, det är inte så politiskt korrekt att skriva så och jag tycker själv att det låter lite konstigt men jag tror att vi alla mår bra av att sakta ner. Andas, och uppskatta livets små mirakel, jag är helt övertygad om att våra ds-barn är reinkarnerade små buddhas som ska lära oss att leva här och nu. Något som jag har lagt märke till är att precis alla som träffar ett barn eller en vuxen med Down syndrom, stannar upp och saktar ner, inte för att de tänker på att göra det utan bara för att våra barn har den effekten på folk.  För oss föräldrar så går det mesta i slow motion, vi föräldrar väntar på att våra barn ska kunna och göra en massa saker som dem kanske aldrig kommer att kunna eller göra men vi väntar ändå och under tiden så lär vi oss. Tålamod. Leva i nuet. Mindfulness. Var det inte det som allt handlade om ändå? Att stanna upp. Att vara här och nu.

Herr Buddha. Min alldeles egna lilla läromästare.

Love,