Att lämna det vackraste man har.

- Uuuulian! Stamp, stamp, stamp, ljudet av små barnfötter som kommer springande.. 
 -Det är Uliaaan!! Flera fötter springer. Vi har knappt hunnit innanför dörren men den hökande barnaskaran har tydligen sett oss genom fönstret. Så står dem plötsligt där, framför oss, 8 stycken barn, ivriga och nyfikna. Dem hoppar upp och ner. Det är tidig morgon men dem visar inga tecken på att vara trötta. Några eftersläntrare hinner ikapp de andra barnen och de noterar snabbt och glatt att Julian har kommit. För en trött och frusen mamma som har gått några kilometer i snön för att komma hit denna morgon så lägger sig detta varma välkomnande som mjuk bomull runt hennes hjärta. När sedan Julians resursperson Lena också dyker upp med ett leende på läpparna och stenkoll på dagen så konstaterar jag nöjt att här ska jag lämna min son idag, och jag är så trygg och glad för att det är här och ingen annanstans som han ska spendera sin värdefulla dag. På Lillpigan. Världens bästa förskola. Jag tar av Julian overallen, samtidigt som en en liten kvinnlig kollega till Julian upplyser mig om att den faktiskt är svart, ifall jag nu har missat det. Jag lämnar över ansvaret av min käraste ägodel till Lena och gör mig redo att gå. -Hej då Julian, hej då alla barnen! Jag vinkar med min vante som fortfarande är fuktig av den kalla luften från promenaden hit och jag ska nu gå samma väg tillbaka igen. -Heeeej då! ropar alla barnen unisont och samstämmigt, sedan skingras flocken igen och barnen är borta lika snabbt som dom kom. 




Love,