Ja!
Äntligen...
så har jag sett någon annan med Down syndrom svischa förbi på gatan! Det var så länge sedan nu. När det går så långt mellan gångerna så känns det faktiskt lite ensamt i bland. Julian och jag missade ju tyvärr den senaste Ds-träffen och i vår "by" där vi bor så finns det nog bara Julian med ds. Nu under sommaren så kommer alla turisterna hit och alla folk-variationerna med dem. HÄRLIGT! Jag blir alltid så löjligt glad efter att jag har sett någon annan med Ds, mest då när det är någon äldre som det ser ut att gå bra för. Så även denna gång. En äldre "tuff" tjej, som pekade på lillens "favvo-kundvagns-bil" i affären och påpekade att hon tyckte att den var barnslig. ;) Jag försökte att inte stirra denna gång, men jag blir som paralyserad och vill bara gå efter och göra som Christina gjorde i hennes ds-moment och gå fram och prata med mamman, men jag vågade inte, och nu sitter jag här och ångrar mig, för min nyfikenhet är inte stillad.
Åååå jag måste få träffa någon mer med Ds snart! Det är så svårt att förklara vad det är som gör att man blir så glad. Någon gång läste jag denna mening någonstans på nätet och jag fastnade direkt för jag tycker den är så väl beskrivande för denna känsla;
"Det är som att vara i ett annat land där du inte kan språket och så plötsligt träffar du någon som pratar svenska."
Förstår ni då?
Love,
Och så vet man inte riktigt hur man ska börja ta kontakt heller utan att verka påflugen....eller hur? Jag brukar ignorera den lilla svenska rösten i huvudet som säger till mig att låta bli och bara dyka rätt på. Än har ingen blivit arg på mig iallafall.... ;)
SvaraRaderahihi,precis, känns dumt när man bara står och vrålglor,eller går bakom och smygstalkar som jag gjorde..;) jag blir ju själv sur när någon gör det på Julian o mig ;)
SvaraRaderatack för tipset! ska prova det nästa gång! ;)