Du, min enda riktiga akilleshäl

Jag ligger här med varma mjuka små armar runt min hals. Det finns ingen som kan få mig att stå över sömn, mat och dryck, ja, allt livets nödvändigaste, förutom den här lilla killen med dem varma, mjuka armarna. Inte alltid så här varma dock. Bara vid 40 graders feber och svår lunginflammation. Min instinkt hade rätt, som så många gånger förut. Det var något mer än bara feberkramper. Tvivla aldrig på en mors känsla. Det är besynnerligt att denna lilla (så högt älskade) varelse vid mitt bröst besitter styrkan till att förvandla mig till ett hjälplöst oroligt och vilt famlande litet nervvrak på mindre än en natt.

Min älskling.
Bli frisk snart.
Lova det.