I bland så träffar du på någon som ser igenom din fasad och nästan tittar rätt in i din själ. Det är fint. Och välbehövligt, och väldigt ovanligt i dagens samhälle. Tänk efter själv, hur ofta ser du en människa för den han eller hon verkligen är? Inte på tunnelbanan, inte i personalrummet, inte i mataffären, i vissa fall inte ens i hemmet? Kanske du bara kan se en människas sanna natur i sorg, olyckor och andra ärliga, blottade och okontrollerbara situationer? Hur ofta låter du fördomar och förutfattade meningar stå i vägen för att verkligen lära känna en människa på riktigt? Kanske alltför ofta? Det är svårt att inte bygga murar, jag vet.
Jag tycker om att möta människor blottade, ingen mur, inget skal, och det är så det är i livet när jag träffar ett annat barn med Down Syndrom eller en annan funkis. De har liksom inte råd att upprätthålla någon oärlig fasad, eller så bryr de sig inte alls om vad de "får" eller inte "får" säga. De funderar inte över varför man enligt några påhittade samhällsregler, får en konstighetstämpel på sig om man bete sig på ett "oacceptabelt" sätt.
Eller som när jag träffar vissa andra ds-mammor för den delen. Vi kan komma varandra väldigt nära direkt eftersom vi delar samma erfarenhet och samma visdom om livet. Vi vet att livet är totalt okontrollerbart och ofta lever vi i nuet. Jag kan tänka mig att det är lika för andra som har varit med om en total livsomvändning där du plötsligt får stå öga mot öga med ditt inre sanna jag? Vackert är det i alla fall och väldigt få förunnat.
Förresten, en sak till, Julian kan säga sitt namn nu, bara en sådan sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar