Världens största minoritet?

Min älskade son. Så värdefull och unik.

1,8 miljoner människor lever med någon sorts funktionsnedsättning i Sverige. 

Det är ganska många, eller hur?

 Runtomkring alla dessa människor så lever det ett nära nätverk av personal och anhöriga som dagligen påverkas både positivt och negativt av personens nedsättning. Hur kan det då komma sig att alla dessa människor har så otroligt lite att säga till om? I skuggan av utrensningen av avvikande människors framfart, så slår sig samma avvikande människors anhöriga sig blodiga, varje dag, för sin alldeles egna lilla älskades rätt i samhället och för dess lika värde. Trots de anhörigas kämpande så lämnas våra älskade helt utanför debatterna om jämlikhet och integration. Det har de alltid gjort. I vårt, rika? och rättvisa? samhälle så kan du kan kalla ett högt älskat barn som råkade födas med sneda ögon och linblont hår, och med sina lite kortare ben och sitt annorlunda sätt att tänka direkt hamnar i farozonen för någons oprovocerade påhopp, för ett jävla mongo, utan några som helst konsekvenser. Du kan skriva i forum på nätet om mongos och idioter hur som helst utan konsekvenser, förutom tillsägelser av bättre vetande. Varför? Jo. För att våra funktionsnedsatta inte omfattas av lagen om hets mot folkgrupp. 

På skolgården där mitt funktionshindrade barn står hand i hand med en ensamkommande flykting, båda två, minoriteter, precis lika mycket värda, lika olika, lika utsatta, med lika många slagord riktade mot sig. På den skolgården så är den en kalla, bittra verkligheten (trots att mitt barn är blont och har blåa ögon) den att mitt land i den situationen anser honom vara den som är mindre värd av de två som står där och håller varandras händer. Får man säga så? Nej, det får man inte. Men jag gör det ändå.  


Tycker du att det är rätt att funkisar lämnas utanför samhället? Nej, förmodligen inte, för det är det inte många som gör. Hemma i det tysta så är det väldigt fel. Men om så många förstår och tar illa upp av detta, hur kan det då komma sig att när jag börjar prata högt om våra bortglömda medborgare och deras rättigheter så börjar folk besvärat skruva på sig, titta ner i backen, mumla, vända sig om efter någon sorts räddning. Men vet ni vad, det kommer ingen räddning. Livet kan inte levas med skygglappar på. Räddningen måste vara VI. Alla. Inte bara vi anhöriga som kämpar så för att vi är så otroligt glada och stolta över att ha fått äran att få dela vårt liv med någon som har lärt oss så mycket om kärlek och lika värde. Utan NI andra som borde vilja dela denna kunskap och kärlek MED oss! Det finns inga filmer, böcker eller informationshäften (på skrivmordet hos barnmorskan?) i världen som kan överträffa den vackra verkligheten med våra funkisar. 

Vi delar den gärna med er om ni är snälla.


Vi vill gärna att ni läser en bok också; 
Funkisar-folkgruppen med det lilla extra. 
Nicole Kling tar upp allt det här som jag har skrivit om här, i denna bok. Läs den!