Som det kan vara.

Det är inte lätt att som mamma stimulera och berömma en unge som är hemma, när man är förkyld och inte har någon röst. Resultatet av detta ser ni nedan. (se bild på trasig kruka som jag trodde stod tillräckligt långt in) 

Jag ser Julians kastande som mitt eget fel, för att jag inte alltid orkar visa lillen vad han ska göra när han är trött och understimulerad. Men i bland så vill man faktiskt göra någonting annat än att hänga med en treåring och det har varit mycket sådant häng den sista tiden. Just nu jobbar mannen i huset extra alla helger och jag väntar på svar från Lss om avlastning i hemmet för att kunna få komma bort lite, men beskedet dröjer...

Jag fick även veta att man kanske inte kan få avlastning om man inte har fulltid/heltidsresurs på förskolan, eftersom avlastning inte får vara något som man nyttjar istället för förskola, alltså det får inte täcka upp tid då man har rätt till barnomsorg. Men. Vi har inte heltid och vi är ganska inriktade på att få nytt avslag från kommunen på vår inskickade ansökan om heltidsresurs igen tyvärr...

Någonstans så har jag ändå förhoppningen om att Julian kommer att få mer stimulans i höst när han byter avdelning då fler i personalen kan teckenspråk och att vi kan lösa hans dagar genom att han kan ha lite extra tillsyn i form av engagerad personal. Alltså han behöver ju inte tränas 100 % hela tiden i allt, men han behöver i allafall extra tillsyn under hela dagen. Det finns inte en chans att han kan vara på förskolan på samma premisser som de andra då det tar mycket längre tid för Julian att lära sig. 

Ett tydligt exempel för er som inte vet hur det kan vara för barn med speciella behov; För ett "normalt" utvecklat barn så kan du sjunga en ramsa tex; Var är tummen, och barnet tar då efter dina handrörelser direkt. För ett barn med speciella behov så behöver du alltid själv visa barnet, greppa barnets fingrar ett efter ett, hålla fram tummen, pekfinger, osv..och gömma igen, samtidigt som du sjunger med engagerad röst. Målet är att barnet själv ska kunna göra detta så småningom och förhoppningsvis så kan barnet lära sig detta efter fyra/fem visade gånger. Men det tar tid och energi och det är inte självklart.

Du kanske då kan få ett hum om att om ett barn med speciella behov ska kunna få bli självständig och lyckas med saker och få ett självförtroende och kunna få känna sig stolt över sig själv så behövs barnet ständigt utmanas och då krävs det mycket av personerna runt omkring.

Det är tråkigt när man som mamma behöver känna sig obekväm för samhället för att man måste kräva mer och kämpa för att ens älskade barn ska få kunna lika mycket som sina jämlikar, man hamnar lätt i en beroendeställning till kommunen som förälder, och det är just sådana saker som gör att man töms på energi.

Nåväl, nog om detta. Jag vill avsluta med att det finns inget bättre än att få vara med om ett leende från en person som just har lyckats att göra det omöjliga och jag har lyckan att få vara med om detta leende varje dag!

Att lyckas på riktigt kan vara att lyckas putta i väg en boll med händer som egentligen är för svaga för sin uppgift. Att kunna ta sitt första steg vid fyra års ålder är efterlängtad och delad lycka. Det är ovärderligt att få se ett barn lyckas lägga ett färgkort på sin rätta plats efter ett tiotals misslyckade försök, utan en tanke själv på att ge upp. Att som funktionsnedsatt 6-åring tillslutlyckas knyta sin sko, precis som alla andra kan och har gjort bredvid i alla år och som de till och med har tagit för givet.

Att få se gnistrande ögon skina av lycka och stolthet hos personen som får vara med som trummis i skolans egenhopsatta band, trots att alla runt omkring redan vet att trumslagen inte kommer att sitta riktigt där de ska. Att få chansen att få ta emot applåder och uppskattning för det du tycker är kul att göra och att få extra hjälp med att få göra det på dina egna premisser.

Om inte äkta lycka och stolthet och delaktighet är det som borde uppskattas allra högst i vårt samhälle så tycker jag att någonting är riktigt fel.