7/13/2012

Feminista?




Jag tänkte bryta barriärer och skriva om något annat än funktionshinder och annorlunda mammaskap för en gångs skull. Jag tänkte skriva om en annan kamp som andra kvinnor för. Kampen för feminism.

Ni kanske har läst om detta "kvinnokrig" som pågår just nu i bloggarnas värld. Eller-nej, det är inte direkt krig heller, det är någon sorts konstig belysningsdebatt om feminism. Om "Gör om mig"-reportage i tidningar som visar på att kvinnor inte duger som de är (en fråga som tagits upp många gånger förr) det finns även en nyöppnad sajt där tjejer visar upp sina magar efter förlossningar eftersom de vill visa samhället/media att kvinnors kroppar faktiskt förändras och inte alls ser ut som i tidningsreportagen. Om detta skrivs det om just nu i bloggvärlden. Lady Dahmer hit och Amanda Schulman dit. Jag vet inte. Vad tycker ni om feminism? Jag har själv slutat att bry mig för länge sedan, eller, NEJ, inte så, jag säger självklart till om jag ser att jämlikheten lyser med sin frånvaro i olika sammanhang i vardagen. Jag vet att i vissa yrken så har vi kvinnor forfarande mindre lön för samma utfört jobb som männen. Den bittra verkligheten är så. Fortfarande. Tyvärr. Jag gör inget aktivt för detta. Förutom vardagssaker då. Så långt sträcker jag mig på den punkten. Jag brinner för andra frågor som ligger mig närmast hjärtat. Jag brinner för personer som i vissa fall inte ens rent fysiskt kan föra sin egna talan. Jag tycker att deras kamp är lite viktigare att föra än vår feminstkamp (för vi kvinnor är i sig inte i något fysiskt underläge, eller hur?) jag är uppriktigt sagt lite trött på feminismen för jag kan tycka att den tog så stora svängar när jag växte upp och precis som Lotta Grey säger i sitt inlägg så var det omöjligt att kalla sig feminist utan håriga armhålor och jeans med häng på, på den tiden, kanske är det så fortfarande? Så det avståndet togs medvetet av mig för länge sedan, eftersom jag inte tyckte att jag passade in i den debatten. Jag har aldrig varit någon som har suttit i någon panel, tagit mig in i politiken eller annat. Visst, jag skrev böcker på den tiden då det begav sig, dikter och noveller om samhället, tänkte att jag hade massor att säga (precis som nu) men jag har aldrig riktigt brunnit för någon speciell fråga som jag gör nu. Detta val har jag inte tagit själv, det har min son tagit åt mig och på ett sätt så är jag tacksam för det. Jag kan tycka att det är synd att just kampen för de funktionshindrades rätt i samhället inte får större utrymme i media precis som rasism och feminism får, men visst, vi är på god väg. Men jag vill inte älta, jag vill komma någonvart och jag undrar ibland vad alla dessa debatter gör för nytta , egentligen? Händer det något? Hur ska vi gå tillväga för att förändra? Vad tycker ni läsare om allt det här?




2 kommentarer:

  1. Jag läste i en inredningstidning för ett tag sedan, satt å slö-bläddrade lite. Då plötsligt i ett reportage, typ ett "hemma-hos-..", sitter det en familj med två barn varav det ena med Downs syndrom. Jag läste då självklart hela reportaget, och ingenstans i texten stod det något om att killen hade DS. Jag blev då så himla glad. Det är ju just så jag vill att det ska vara; en vanlig familj men där inte alla följer normen. Budskapet kändes så fint, låt våra barn synas men gör dem inte till något konstigt! För mig är det det bästa sättet att slå undan fördomar, att synas.
    Jag hörde en mamma till ett barn med DS beklaga sig över att det var så jobbigt när folk tittade ner i vagnen och såg att hennes barn inte var som andra. Och senare i samma mening vara arg över att inte dessa barn inte syns i samhället. Men hallå?! Det är ju vi som har dessa barn som måste visa upp dem! Jag är så himla stolt över min plutt, och tycker det är självklart att folk får stirra. Han är ju finast i världen, så vem kan låta bli?

    SvaraRadera
  2. Så härligt! Visst är det precis så det ska vara! Våra barn är speciella, men låt de få ta plats precis som alla andra! Ändå kan jag inte åta bli att känna att det i inredningstidningen skulle ha stått att enav prinsarna hade Ds-och vilken ära att ha honom med! ;)

    SvaraRadera