Samvetspilen



Om jag inte hinner med Julians munmassage efter tandborstningen,
så får jag dåligt samvete.


Ibland har jag dåligt samvete för nästan ALLT. Sedan jag blev mamma så blev det värre såklart. En mamma vill ju alltid vara bäst. Det tror jag absolut att en pappa också vill, men pappan är lite lugnare och coolare när han misslyckas i sin papparoll.

Nu säger jag inte att ALLA pappor är på detta sätt, bara de jag känner. De pappor som jag känner bryr sig inte så mycket om att huset inte är städat när det kommer folk på besök, eller att tvätten ligger kvar i tvättmaskinen när han ska gå och lägga sig, eller att det blir pizza till middag (istället för grönsaksgratäng) två kvällar i rad. Världen går inte under vid sådana tillfällen för de pappor jag känner. Fine.

Vad händer då med mammorna jag känner (inklusive mig själv) vid dessa tillfällen? Jo, jag kan ge ett exempel.

När en mamma jag känner är på väg in till sängen på kvällen och trött går förbi tvättrummet och ser en tröjarm kaxigt sticka ut från luckan på tvättmaskinen och hon smärtsamt kommer på att hon har glömt att hänga upp all tvätten då blir det ett jäkla ös på mamman.

Det dåliga samvetet laddar snabbt sin båge och skjuter pilen rakt in i hjärtat på mamman, giftet sprids snabbt i hennes kropp, hon blir synligt påverkad, hon andas snabbare, det börjar rycka i hennes trötta ben, hon måste hinna med detta innan det blir för sent.

Stressen blir ett faktum när hon samtidigt tänker på de livsviktiga timmarnas sömn hon nu kommer att missa innan hon ska gå upp nästa dag.

Känner du igen dig? Då är du förmodligen kvinna och förmodligen less på denna stress, precis som jag. Jag har gått runt med en pil i hjärtat i snart två veckor nu och jag har så dåligt samvete för att jag inte hinner något längre. Att rada upp allt som jag inte hinner, skulle inte gå, men mer än hälften av grejerna på min lista inkluderar saker som har med Julian att göra. Så här är det varje höst vill jag minnas, då jag tänker tillbaka på tidigare inlägg och allt detta eskalerar med Julians ålder och behov.

Nu är det ju så att det är en omöjlighet att ligga steget före i allt. För ett tag sedan så stannade jag upp, drog ur pilen och påminnde mig själv; jag är bara en människa. Trots att jag gladeligen och full med kärlek jobbar som administratör, assistent, sjukgymnast, tandläkare, vårdbiträde och handledare åt mitt eget barn, (plus allt det andra i livet) så vill jag ibland bara få vara mamman.

Mamman med den lilla oron.

Eftersom jag bara vill vara mamman med den lilla oron ibland så skickade jag för ett bra tag sedan in en ansökan om avlastning. Imorgon kommer det en Lss-handläggare hem till oss och ska se över vårt behov av avlastning. Självklart så har jag dåligt samvete över detta. Jag vill inte behöva lämna bort det finaste jag har till någon annan, men vi vill gärna hinna göra saker som andra familjer hinner utan att riskera farmor och farfars hälsa. Det är trots allt dessa två som har gjort detta möjligt så här långt.

Så håll gärna tummarna för att det blir ett bra beslut imorgon och att jag får vara en vanlig mamma ibland.