1/07/2013

Guantanamoläger




Jag börjar känna mig sådär härligt dimmigt labil som man bara kan göra efter 4 nätters sömnlöshet... I tre nätter hade lillen väldigt hög feber och nu börjar blåsorna torka och skorporna framträda och det betyder att det kliar och svider i skinnet på min älskade.

Eftersom lillen inte förstår VARFÖR och VAR det kliar och svider på honom så skriker han bara ångestfyllt rätt ut; ooo oooont maaaaamma. Hans tårade blick söker en förklaring av mig och jag försöker självklart trösta och förklara så gott det går. Men helt förståeligt så brister hans tålamod och han blir AAARG istället. Jättearg. 

I dag har ilskan resulterat i två trasiga tallrikar, en sönderslagen sked, all kattsand ut-hälld på golvet (med bajskorvar i) två isärplockade bilar och många tårar...hans tårar framkallar en oerhörd smärta hos mig och jag är hög på stresshormoner och kaffe just nu som ni kanske förstår...

När jag sedan tänker på att när allt detta är över så ska jag (hans alldeles egna Brutus) ta hans lilla, mjuka hand i min och leda honom hela vägen till operationsbordet, ja, då hulkar jag, och det får mig att känna mig som världens sämsta mamma. Jag vet ju att han kommer att le sådär fint som bara han kan, han kommer tro att vi ska göra något roligt ihop, något som mamma har fixat för honom, hans ögon kommer att gnistra av förväntan. Han kommer att flörta med sjuksyster och alla i väntrummet som han alltid gör. Jag kommer att lämna honom där ensam hos doktorn helt ovetande om smärtan som snart väntar honom igen.

Bara några dagars lidande till efter det, älskling. Sedan är det äntligen över och då kan vi sova.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar