3/29/2013

Deras rätt att få leva är ständigt ifrågasatt



Mitt underbara barn med Downs syndrom och min underbara (i folkmun så kallade) "kamphund". Mitt barn tillhör en utdömd befolkningsminoritet och min hund är en fördomsförföljd hundras. Dessa två underbara själar blir ofta utsatta för folks oberättigade ifrågasättande av deras blotta existens. 

Jag funderar över vad detta gör med mig som mamma och matte.

Människan har alltid haft ett behov av att skrämma upp sig med diverse påhitt. Långt tillbaka brände vi kvinnor på bål. Hade en person väl dömts som häxa, överlevde hon sällan. Erkände hon, brändes hon på bål. Var hon däremot ångerfull, kunde hon hängas innan hon brändes. Kunde det inte bevisas att hon var skyldig fick hon leva, men blev då landsförvisad.

De flesta minoritetsutrotningar grundar sig på fördomar, okunskap, rädsla och grupptryck. Vi säger ofta att det var farligt att leva förr, men man kan faktiskt konstatera att förintelse av olika minoriteter fortfarande pågår i världen idag på olika sätt. Vi är inte alls så rationella som vi tror. Vi kanske frågar oss själva ibland; Hur skulle världen egentligen reagera om en ny tid av tortyr och förföljelse skulle inträffa, skulle vi verkligen inte göra något åt situationen om den inte drabbade oss? 

Det faktum att kvinnor förtrycks och misshandlas och våldtas världen över, as we speak, bevisar väl att häxprocessen egentligen aldrig riktigt har upphört, utan bara ändrat skepnad? Förintelseprocessen berör inte längre heller bara kvinnor, judar, eller svarta för den delen, utan även andra samhällsmedborgare. 

Mitt barn är född med en extra kromosom. Barn som mitt väljs numera systematiskt bort redan som foster.


Fördomar och förutfattade meningar föds i den svarta håla där okunskapen bor. Människor älskar att få dela med sig av sina felaktiga föreställningar, och de känner sig starka när fler håller med om deras sätt att tänka, grupptrycket får folk som velar att gå över. I bland så kommer jag på mig själv med att på vissa sätt inte vara ett dugg bättre själv, men påminner mig snabbt; Tänk utanför lådan! Låt inte invanda föreställningar ta över ditt sätt att tänka!


Att vara mamma och matte till två av samhällets mest ifrågasatta själar hjälper mig att tänka ett steg längre, men det kan också vara otroligt kämpigt att mötas med så mycket okunskap och obefogad negativ kritik hela tiden. Dessa två individer vid min sida är något av det finaste jag har, hur kan någon tro sig ha rätten att tycka att de inte borde få finnas? Att ständigt försöka bemöta denna kritik, ducka, hoppa, kriga, fly, gör mig ibland helt slut. För jag vägrar vara tyst. Kalla mig moraltant, kalla mig känslig, kalla mig idiot. Jag gör allt för dem jag älskar.


Min superhjälte som har lärt mig allt jag kan och fortfarande lär mig så otroligt mycket! Varenda dag. Hjältar som min tas bort redan i magen i 90 % av alla konstaterade fall av fosteravvikelser som görs genom fosterdiagnostiken idag. Förmodligen på grund av samma anledningar som de som startade häxjakten och som jag uppgav ovan; fördomar, okunskap, rädsla och grupptryck. Det känns inte rätt att basera ett livs rätt att finnas på dessa grunder.


























Den som alltid finns vid vår sida, som alltid (oftast) kommer när vi ropar, hoppar av lycka när han får följa med oss ut är vår älskade trofast. Den som låter lillen klänga och hänga så mycket han vill utan att röra en min. Vår trofast som individ har ingenting att göra med det som de andra individerna av samma ras, på grund av felaktiga ägare och situationer, har gjort. De felaktiga ägarna finns bland alla raser men det finns ingen ras som skapar så stora rubriker som "kamphunden". Media älskar en rubrik, det betyder pengar och folk går igång på det, varje gång. Det är vi ägare som sedan får hantera rädslan och avståndstagandet mot våra älskade hundar. 


Och så jag då som är halvt medial och alltid har haft nära till andlighet. Jag var med all sannolikhet en av de där kvinnorna som brändes på bål. Jag skrattar lite när jag tänker på hur min familj ser ut. Det får mig att tänka att minoriteter dras till minoriteter och finner kraft i varandra. Men jag undrar då, har vi inte alla haft något som vi har fått kritik för under vår uppväxt, men som vi sedan i efterhand har insett egentligen har varit vår styrka och inte vår svaghet? Så vänder inte det då minoriteter till något starkt och fint som alla kan känna igen sig i och borde vi inte då hylla, istället för att utrota? 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar