Pajas, offer, eller - En av oss?

Jag summerar vårt firande av DS-dagen så här en vecka efter. Det var många som uppmärksammade den i år. Det var fint att se en väns vän bära udda strumpor hela dagen lång och stolt visa upp sitt tilltag för att hylla våra barn. Men vårt egentliga mål är ju främst det att även de som inte är någon väns vän ska uppmärksamma den 21 Mars. Varje år. 

Så den stora frågan just nu är; HUR ska vi göra för att få folk som inte har en funkis i sin närhet att uppmärksamma våra medborgare med det lilla extra? Inte bara i media utan även i vardagsrummet, fikarummet, vid kaffeautomaten på jobbet eller i närbutiken? Inte som pajasar, eller offer, utan som en av oss. Vi ska inte behöva "leta upp" våra kära funkisar bara för att finna att en hel folkgrupp systematiskt har undangömts. Sanningen idag ser ut som så att det är otroligt uppdelat och särat. Sanningen är den att vi fortfarande använder oss av ord (mongo, retard, etc) som skapar avstånd. Vi använder oss av metoder och benämningar som tex särskola, som i sin tur föder uttryck som "särbarn", som i sig skapar avstånd. Det uppdelade fortsätter upp i åldrarna. Det blir speciellt dagboende. Dagliga verksamheter. Särskilda träffar. Särskilda aktiviteter. Allt sker bortanför offentlighetens ögon. 

Varför är det så? 

Jag vet själv hur det var innan jag fick Julian och hur jag omedvetet eller medvetet valde att inte "se" personer med Downs syndrom, att jag helst gick förbi, endast på grund av okunskap och kanske en del rädsla. Jag behövde aldrig konfrontera min okunskap eller rädsla. Hade jag fått göra det så kanske det inte hade varit lika konstigt när min egna son föddes. Jag pratade om detta med en journalist den 21/3 och förhoppningsvis så kommer den intervjun att bli en dokumentär så småningom. Så tack kära, fina Nicole Kling för att du uppmärksammar detta! Kolla gärna upp hennes bok "Funkisar-Folkgruppen med det lilla extra!" Jag har några böcker i min ägo nu så om du vill köpa en och skänka 50 kronor till vår insamling, maila mig! 

Att själva Ds-dagen behövs blir man smärtsamt medveten om när man läser nedan status skriven på facebook samma dag som vi hade fullt upp med att fira. Det kändes lite som ett hån att folk hellre skulle fira dockteater istället för folks lika värde. Hoppet tänds dock med hjälp av att en person har kommenterat under statusen med en påminnelse om Ds-dagen och att 3 stycken har gillat dennes kommentar. 

Detta ger en rätt bra bild över hur samhället ser ut just nu. 

På tal om facebook, så är det ett medie som jag gillar att använda i jobbet främst som medvetenhetsspridning. Det går fort, du kan nå ut till många människor, du kan förändra saker genom att sprida namninsamlingar etc. Men det finns även baksidor med detta medie såklart. Lika snabbt som du kan sprida positiva budskap och viktiga frågor, lika snabbt går det att sprida näthat och mobbning. Det är ett helt annat inlägg och ska inte tas upp här just nu, men jag hoppas att vi får behålla facebook någorlunda som det är just nu. Jag läser nämligen ofta att facebook försöker ta till olika nya grepp och försöker erbjuda olika aktiviteter för att nå ut till folk och dryga ut kassan. Det senaste greppet är en app för bingospel om riktiga pengar till exempel. Casinospel om riktiga pengar tror jag kan bli farligt. Jag tycker att facebook ska fokusera mer på att få bort mobbning och näthat och destruktivitet och istället göra det lättare för folk att kunna sprida välgörenhetsprojekt och goda nyheter.

Vi har ju själva en grupp på facebook där man kan följa vår insamling till barnhemsbarnen i Baltikum, och det börjar dra ihop sig! Snart åker vi! Jag är så tacksam för allt vi har fått och fortfarande får in. Jag kommer att fortsätta med insamlingen även efter att jag har kommit hem och insamlingen kommer att rulla på. Barnens behov förändras inte och det vi behöver främst är fortfarande blöjor och hygienartiklar. Läs mer om insamlingen här. 

Julian kollar så att allt är med till barnen.